Å, så jag ibland önskar att jag hade hur mycket pengar som helst. Det har jag inte. Nu har jag betalt sophämtning (trodde den fakturan skulle komma i oktober som i fjol), och momsen ska in till den 12 maj. Betyder att jag är pank. Det går ingen nöd på mig, jag har frysen full och kylen hyfsat påfylld häromdagen, kattmat och kattsand har jag också. Och vin och gin och Marezzo, lök och potatis, ris och sweet chili. Och färsk ingefära, vitlök, lök och äpplen – tänker göra äppelchutney i morgon.

Men ändå. Hårklippningen får lov att vänta alltför länge. Tandläkare kan jag bara (försöka) glömma, nya glasögon och bättre hörapparater likaså. Tack och lov för biblioteket, jag kan läsa de tidningar jag inte kan prenumerera på, och låna de böcker jag vill läsa. Fd maken låter mig använda hans bil, och står för kostnaderna – han åker med när han vill. Äldste sonen förser mig med ved, och det har jag verkligen behövt denna vinter och vår.

Det är inte synd om mig, det är inte det detta handlar om. Jag är ingen undernärd åldring som inte får den hjälp hon behöver – som den nittioåriga kvinna som vägde 32 kilo, i pressen häromdagen. Men om inte annat så är det trist att inte kunna vara lite slösaktig emellanåt – fast när jag tänker efter så var jag det idag, jag fikade på ICA och åt tårta och drack (dåligt) kaffe för 29 kronor. Så…

Syrran har skickat bild på sina vackert grönmålade nyputsade tår, mina är röda och självputsade. Duger de med, men hennes är roligare.

image1

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till

  1. bergalott skriver:

    Under mina år som fotterapeut så fick jag förmånen att göra många människor glada och det var att få sätta lite färg på naglarna. Det var och är fortfarande absolut förbjudet, enligt miljö och hälsa samt skattemyndigheten, men en del gamla rävar (som jag) gjorde det i alla fall. Jag gick så långt så jag målade blommor på tånaglarna och hade några askar med olikfärgade pärlor.
    Vid ett tillfälle så följde maken, till kvinnan jag hade i stolen, med oss in i hytten. Hon var cancersjuk och hade inte så långt kvar. Hur som helst målade jag en blomma och satte på några pärlor på hennes stortår. Bakom ryggen, när jag slängde ett öga, satt mannen och grät, för han såg hur lycklig hans kvinna blev. Han var så rörd.
    Så lite kan betyda mycket ibland.
    Aldrig tog jag betalt för dessa lite extravaganta utsmyckningar, men det var heller inte alla som jag ville göra det på. En liten extra privilegierad syssla som endast tillkom de som ”behövde” lyftas lite.
    Som du just nu, fast du har dina basala tillgångar, skulle behöva en liten diamant på stortån.
    Kram ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Goa fina du, du gör mig glad – med det du gjorde (som jag inte visste inte var tillåtet) och det du skriver – diamanten får du sätta dit när vi ses! Kramar tillbaka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s