Så. I morgon är det tre år sedan du dog – du som var vår son. Här på landet, där din pappa och jag är nu. Du fick inte se liljekonvaljerna det året, vi ser dem inte i år, ännu. Det är kallt, det snöar emellanåt, det är inte vår. Det året blev det inte heller någon vår.

Nu försöker jag förstå, försöker använda min trötta hjärna till att begripa att du fanns en gång, att jag födde dig när min morfar var sjuk en påsk för i år femtio år sedan. Att du växte upp, levde, själv fick en dotter, tappade fotfästet och dog. Här, där du älskade att vara, här där du kanske ibland fann frid. Här där du fortfarande finns som ett minne, en aning.

Hjärnan förslår inte, den kan inte omfatta det som var du och dit liv och det som var du och din död. Jag ger upp, sväljer gråten, försöker få halsen att slappna av och ögonen att sluta rinna över. Din pappa tittar på teve, det är honom väl unt. Hans ord när du var död ”jag kunde inte beskydda honom” finns för alltid i min hjärna, liksom det han sade när han ringde mig ”det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad”. Det gick inte att göra bra eller mildare, du var död, säkert redan när du kom till sjukhuset. Vi såg dig, din pappa och jag – du var lugn i döden. Vilade i den. Det gjorde mig konstigt lugn. Tog mig hela vägen, genom bouppteckning och begravning. Tog mig hit där jag är nu. Jag lever. Du är död. Och du levde en gång, du älskade din dotter, du fanns. Det är jag tacksam för. Här vinterfiskar du och mannen min, ni är båda döda nu – kanske fortsätter ni fiska…