Känner jag mig?

Jag vill skriva om Agnes, och om hennes liv – då och nu. Bitar har jag redan skrivit. Bitar har alla som läser också lagt ihop och fått till någonting.

Idag ringde en vän från längesedan, han hade ringt också i går kväll, jag hade missat samtalet. Ett samtal nu i förmiddags, som gjorde gott. Han sade något som fick mig att fundera – ”du känner mig kanske bättre än jag gör själv”. Tror numera knappt att jag känner mig själv ens en smula. Känner jag mig? Tveksamt. Trodde för flera år sedan att jag kanske till slut gjorde det – men den jag känner nu är en annan än den jag kände då. Och så här kan jag förmodligen fortsätta tills jag också dör, utan att vare sig känna mig eller någon annan, på riktigt.

Agnes vägrar att titta på teve. Hon sitter vid sidan av apparaten i rummet på landet, fd maken sitter i soffan rakt framför henne och teven. Tack och lov för hans hörlurar, de gör att hon slipper höra det som sägs.

Agnes läser, senast Agneta Pleijels bok ”Doften av en man” – en bok som hon redan vet att hon behöver läsa om. Mycket i den kan hon identifiera sig med, kvinnans omedvetna inordnande av sig själv under mannens mycket självklara överhöghet, och alla de uttryck det tar sig. Mycket har hon behov av att läsa långsamt, en gång till, för att relatera till sin egen verklighet. Agnes är ungefär lika gammal som Agneta P, men har en alldeles annorlunda uppväxt och bakgrund, och också en annan verklighet i relation till män och barn. Ändå så lika. Ändå så förfärligt lika.

Elena Ferrantes bok ”Min fantastiska väninna” har hon läst halvvägs, och är inte ivrig att fortsätta läsa. Något gör boken ointressant, Agnes är inte klar över vad. Och Erica Jong´s ”Fear of dying” läste hon häromdagen, inte imponerad, annat än av titeln, som är suverän mot bakgrund av ”Fear of flying”. Erica Jong skriver om samma saker som sysselsätter Agnes tankar numera, död och åldrande, kärlek och sex – men Agnes låter sig icke beröras. Det blir enbart en mängd ord.

Som dessa.

 

Hugo

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Känner jag mig?

  1. bergalott skriver:

    Gomorron på dig Agnes.
    En massa ord – vad ska vi annars ta oss till? Så här lär det fortsätta, det tror jag. Men vad vore vi utan orden. Fasa! Tänk inte ens tanken. Då skulle vi väl göra som i gamla tider. Ättestupan. Ordlösa gå ur tiden och inte en kotte vet vilka vi var.
    Nähä du Agnes – ta och sätt fart med den där boken. Hälften är förmnomdligen redan skrivet.
    Hälsa Margareta 😀 ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Lovar att hälsa henne. Tack för dina ord, de gör gott. Hoppas du mår bra fortfarande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s