Att vänja sig vid saknaden

Ett år. Det första där du inte finns i världen. Numera är det bara jag som pratar när vi samtalar – om det kan kallas så, det vi/jag gör. Du är för evigt tyst, något du sällan var när du levde. Du vet att jag tycker livet är tråkigt utan dig, att jag sällan är skrattande glad, oftare utan energi och ledsen. Oftast ensam också, även om jag som just nu sitter i samma rum som fd maken. Vi är ensamma tillsammans.

Saknar dig varje dag, saknar också sonen varje dag – det blir kanske en vana det också, att sakna. Mitt liv fortsätter ännu dag för dag. Ibland skriver jag, ibland gör jag just ingenting utöver det hushålleliga. Städar, tvättar, handlar, lagar mat, klappar Vimsan som du inte har träffat. Skickar iväg någon Bokbörsen-såld bok, åker till biblioteket, läser. Hänger en tavla på en annan vägg. Plockar.

Saknar din hand i min när jag till slut somnar hemma i min för stora, tomma säng. Hela min kropp saknar dina händer. Att minnas gör saknaden större.

20170207_132348

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att vänja sig vid saknaden

  1. bergalott skriver:

    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s