Skriv ändå

Agnes vet inte riktigt vad hon håller på med just nu. Hon läser en skvätt, äter någonting, skriver några ord, går ut, går in igen. Funderar på middagsmat, mejlar svärdottern för att höra hur hennes pappa mår.

Tänker förstås på mannen sin, det är idag ett år sedan han dog – eller i kväll är det ett år sedan. Så här dags för ett år sedan visste hon bara att han på sjukhuset, att han var dålig. Hon vankade av och an och väntade på besked. Vid sjutiden på kvällen ringde han själv, en hjärtinfarkt hade nästan tagit hans liv. De kunde prata en kort stund. Senare på kvällen var det dags för nästa infarkt – men det visste hon inte förrän mitt på dagen nästa dag. Då ringde hans äldste son och sade ”han klarade det inte”.

Kanske minns hennes kropp hur orolig hon var då, kanske är det därför hon är så rastlös idag. Eller så är det hjärnan som styr, hjärnan som bråkar med henne och minns. Ibland lyckas hon förvilla sin hjärna med ett gammalt meditationsmantra, oftast låter den sig inte luras. Kanske är det något att vara tacksam för.

Hon läser på boktugg.se om Leffe Grimwalker som skrivit ”en säsong ljudbok” (i en serie) på 21 dagar. Obekanta begrepp för Agnes, men så mycket begriper hon som att det är många ord per dag – och möjligen också att just det formatet kräver ett annorlunda sätt att skriva. Enligt samma artikel omfattar en tryckt roman på 300 sidor ungefär 70 000 ord, eller 3 500 ord varje dag. Oavsett kvalitet och innehåll så är det mera än Agnes får ur sig de dagar hon skriver. Om inte annat så saknar hon den sortens disciplin. En läsvärd artikel, inte bara vad avser skrivhastigheten.

Agnes har just nu oöverskådliga ordmängder i många dokument, utan inbördes ordning eller sammanhang. Förresten, sammanhang har de nog – de handlar ofta om ungefär samma saker, liv och död, kärlek, åldrande, drömmar, saknad. Tjatigt kan man tycka, men livet har för Agnes del en tendens att upprepa sig, ungefär samma saker händer om och om igen. Den gemensamma faktorn är hon själv, det kanske är något att fördjupa sig i. Någon gång. Det här är också något som kommer igen, en flyktig tanke som kanske kan leda någonstans – men som hon släpper, som om den brändes. Förmodligen gör den det, eller känns i alla fall obekväm. Och då vill hon inte, hon vill inte störa sig, vill inte deprimera sig, men gör det i någon mån ändå. Så blir ledsenheten ett vanemässigt och tryggt tillstånd, hon känner igen sig i det o-glada. Det ”kända helvetet” är bättre än det okända som kanske inte alls är något helvete. Gamla bekanta tankar som ofta sysselsätter Agnes, men inte direkt skapar några nya idéer eller förhållningssätt.

Och dagarna går, nätterna också. Det som nästan kan kallas ångest är svårast att bemästra om morgnarna, och under vakna nattimmar. För det mesta kan hon mota den där Olle i grind (vem var han om han alls var?). När hon absolut inte vill gå ur sängen finns bara en sak att göra – kliva upp. Det är inte nödvändigt att duscha och klä på sig omedelbart, men det är viktigt att börja stöka med frukost, te och smörgåsar. Kissa, borsta tänder, borsta håret på trappen och låta lösa hårstrån fara med vinden. Se sig omkring, utanför sig själv. Släppa ut Vimsan, eller inte, beroende på väder. Inte tänka särskilt mycket på någonting särskilt.

Den där Grimwalker har rätt i artikeln ovan, sitt inte och vänta på någon inspiration, skriv. Det fungerar även för Agnes. Men till skillnad från LG har inte Agnes någon tydlig disposition eller synopsis, eller ens skymten av kapitelindelning och innehåll i stora drag, än mindre detaljerade uppslag. Agnes har skrivit i november några år, NaNoWriMo, där det handlar om att få ihop 50 000 ord under november månad. En sorts skrivmaraton – och hon har fått till orden när hon väl bestämt sig för det. Det hon skriver så blir inte särskilt intressant, hon har nog knappt läst igenom det alls när november gått över i december. Alla de orden finns också bland hennes dokument, en del sparade på USB-minnen, en del på papper, en del bortglömda i gamla trasiga datorer. Hon påminner sig att hon borde gå igenom den senaste avlagda datorn – om inte annat för att tömma den.

Hon kan alltså stapla ord. Ibland blir någon läsare berörd av det hon skriver. Och någon gång känner hon själv att orden betyder någonting, har någon sorts mening. Hon tycker sig förstå att just de texterna inte berör många andra, det kan hon undra över. När hon själv tror sig ha skrivit något viktigt, tycks ingen dela hennes uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Skriv ändå

  1. bergalott skriver:

    Oj, du fann orden idag. Själv har jag flera gånger försökt att uttrycka mig under dagen. Mår tjyvens och hjärnan är så trött. Det där sista raderna sitter som en smäck. Jag har också fundelerat över detta fenomen. Är det tillfälligheter eller vad. När vi tror att detta är viktigt – så möts det av tystnad.
    Men jag är glad att jag inte har så många följare. Kan hålla reda på dem och gillar dem verkligen. Ingen känner mig så särdeles bra och kanske vill jag ha det så. Du lämnar ut dig fullkomligt och det är inte många vana vid. Dina ord kommer så nära, liksom. Kanske obehagliga många gånger.; ”Inte ska väl jag behöva ha/få det som hon”, typ. Rädslor som kommer omedvetet. Frågor om vad man kan göra för att trösta eller säga nåt förståndigt.
    Som nu… är jag snusförnuftig eller är jag bara ett vajande rö? Är jag klok som en pudel med otroligt liten hjärna? Ja, inte vet jag men ett vet jag – det är lite för långt mellan oss!
    Kram ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja det är för långt, jag får ta mig samman och hälsa på dig snart… Tror du är klok som en pudel, men inte att din hjärna är otroligt liten , var det Nasse eller Nalle Puh som hade det – har glömt. Kram och tack för att läser – jag bara satte mig och skrev, ändå!

  2. livsglimtar skriver:

    Stark igenkänning i din början, det där skvättandet … för mig är det mitt ofokuserade jag som har svårt att få ordning på görandet. När jag tror att jag är igång så glömmer jag vad sjutton det var jag tänkte göra. 🙂 Ler när jag läser att du går ut och släpper din lossnade hårstrån för vinden, precis så gör även jag, speciellt när det är nytvättat. Så mycket hår som jag tappar just nu kunde jag nog sticka en halsduk. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s