”… barndomen är den dröm där man förstår det man inte vet”

Agnes inser att hon behöver en partner. Någon att samtala med, inte nödvändigtvis annan sort. Idag får hon sina intryck från tidningar och böcker, från Facebook, från reaktioner på bloggen. Det räcker inte, det blir för torftigt. Hon saknar både allvar och trams, direkt från en källa till henne själv. Visst pratar hon med fd maken och han med henne, men samtalen begränsas både av störande dövhet på bådas sida, och av att de känner varandra för väl. Där finns inte längre någon nyfikenhet, inte längre någon förvåning, inga överraskningar. Båda kan förutsäga den andras reaktioner.

Livet är ensamt, också när en annan människa finns i rummet. Kanske är liv alltid ensamt? Döden är det, tror Agnes, hon vet ju inte. Ingen kan dela döden med den som dör. Det är svårt nog att prata om döden med de som ännu lever och har liv kvar. Agnes döda har inte ”gått bort”, de har dött. Och hon pratar och skriver om dem, minns dem och låter andra minnas dem, vare sig de vill eller inte ibland.

Hon kan inte säga att hon fascineras av döden, men den är med henne i någon form hela tiden. Naturligt nog kanske  ju äldre hon blir, men också tidigare i livet. Hennes egen död blir mera konkret numera, förr hade hon nog en icke uttalad föreställning om evigt liv. Om så bara för just henne. Den har gått över. Nu vill hon ha en snabb och helst smärtfri död, något som inte är så vanligt, tror hon sig veta. Hon vill inte hamna i en säng på en institution för gamla och långsamt döende. När det är dags skulle hon vilja ha hjälp att dö. Inte enbart slippa ”livsuppehållande åtgärder” som det visst kallas när man kopplar bort slangar och apparater… Hon har varken mod eller ekonomi att åka till Schweiz och få den hjälpen – så det får väl gå som det kan.

Agnes bjuder grannen på smulpajen med rabarber till en kopp kaffe ute i nästansolen.

Vimsan har varit ut en vända, men är nu inne och äter sitt knastrande torrfoder, fortfarande den mat hon tycker bäst om. Agnes går ut och in, allt efter hur molnen döljer eller släpper fram solen. Nu ska hon fortsätta läsa ”Alvernas liv” av Muriel Barbery (som skrev om igelkottens elegans), en sagoskimrande berättelse där varje sida är en glädje att läsa. Åtminstone hittills, hon har hunnit till sidan 123 och mött både den pianospelande Clara och Maria.

Agnes far hit och dit idag, kan inte landa i någonting, och vet inte riktigt varför hon är så rastlös.

Varför fortsätter hon försöka skriva när det ändå inte fungerar längre. När hon började hjälpte skrivandet henne att få ro i själen, nu ökar snarast frustrationen allteftersom hon inser att hon inte har just något att skriva om. Det handlar inte om någon ”litterär skrivkramp”, hon bara kan inte fånga in sig själv. Kan inte sätta sig och låta fingrarna dansa över tangenterna och skapa meningar som ibland har mening.

Fötterna sprattlar och benen vill gå någonstans, utan att Agnes vill det. Hon lägger benen i kors och sitter kvar vid datorn, envist. Varför i all världen gör hon det? Vad hoppas hon ska ske? Ska hennes spärrar raseras av pur leda, och hennes självkritiska sinne dö en plötslig död? Knappast. Ingenting har stärkt hennes självförtroende på sistone.

Hon har noterat att hon inte längre dagdrömmer som förr. Kanske därför att drömmar nu ter sig precis så verklighetsfrämmande som de förmodligen alltid varit. Förr kunde de också ge själen lisa, och hålla ångesten på avstånd, om dagarna. Ångesten är inte alltid närvarande, men den överrumplar henne ibland om natten, runt tre, när hon vaknar och tror att hon inte kan andas. Då handlar det inte om att ta till något dagdrömmeri, men kanske gå en sväng i det sovande huset, dricka lite vatten, och framför allt prata med sig. Tala om att det går bra, använda det mantra som för det mesta fungerar, fortsätta andas och försöka slappna av i kroppen. Hittills har hon överlevt ångestangreppen. Och fortsatt att andas.

Fd maken ser på teve, ett program från Yellowstone om vargar – och plötsligt smyger Vimsan fram mot teven, platt och mycket vaksam, helt fascinerad. Hon sitter sedan och stirrar på teverutan och vargarna länge. Agnes trodde inte att katter ser på samma sätt som människor, men något ser hon uppenbarligen. Något som fångade henne, och fick henne att gå ner i attack(försvars-)ställning. Nu är programmet slut, har avlösts av nyheter och terrorn i London – och det intresserar inte Vimsan det minsta. Hon ligger lugn på sin stol igen.

Citat ur ”Alvernas liv” – ”… att barndomen är den dröm då man förstår det man ännu inte vet”. De orden talar till Agnes, hon förstår vad de säger utan att begripa vad det är hon förstår. Orden fick henne att ta upp datorn igen, och skriva meningen. Spara den för att påminna sig.

 

2016-06-03 14.28.50

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till ”… barndomen är den dröm där man förstår det man inte vet”

  1. bergalott skriver:

    Fantastiskt formulerat i alter ego-anda. Jag vill ju ta efter för det är så otroligt skönt att läsa det du skriver. Det blir distans och du väver in hela din själ och det som är omkring i miljön.
    Jag tycker att du är enastående i ditt berättande.
    Tänk om du kunde orka att skriva om vår tokhistoria. Lägga den i dina ord alltigenom.Det är en elefant, jag vet, men det var du som lärde mig begreppet om elefanten hihhiii.. 🙂

  2. beskrivarblogg skriver:

    Vad glad jag blir, tack för fina ord! Vår ”tokhistoria” ligger på mitt skrivbord, men än felas skrivlusten – elefanten kanske kan börja mumsas på lite nu och då… Kramar dig/M

  3. bergalott skriver:

    Jag har lagt in lite om Verner, så han kan få vara med på slutet.
    Kan jag skicka över på mejlen om hur jag fantiserat om hur vi ska få in honom i berättelsen. Det är bara förslag, så du vet.

  4. beskrivarblogg skriver:

    Självklart, Verner finns på mitt skrivbord separat – skicka du! Kram

  5. livsglimtar skriver:

    Ett är säkert, jag har inte svårt att hänga med i varken tankar eller känslor via Agnes. Är man en tänkande mänska (alla verkar inte lida av det) så far det runt mängder av tankar all vaken tid. Ibland tänker jag att det inte skulle vara så dumt med en Agnes, hon kunde rikta in jaget till ett friare skrivande. Men just nu stannar jag kvar i det som är, det får räcka med kåserandet i den mån jag orkar få till det. Det är en kantig tid för mig personligen i nuet, mycket berg att klättra över som jag inte skriver om och som vanligt hakar annat upp sig och bjuder på avhyvlingar. Själen darrar, hjärtat går för snabbt och mitt i allt får jag känslan av att kliva av, vad fan ska det tjäna till liksom? Men det gör jag inte, kliver av … men min depressiva del tar lite mer plats än vanligt, det går också över. Allt går fan i mig över, bara man/jag väntar tillräckligt länge. Kramsingen Agnes

  6. beskrivarblogg skriver:

    Kram tillbaka – både från mig och från Agnes – ibland är livet tyngre än annars, och orken tar slut – du har en besvärlig hälsa, eller ohälsa – men som du säger, allt går över, bara man väntar tillräckligt länge… Ha det gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s