Det är som det ska vara

Det är lördagskväll och Agnes sitter i sin fåtölj och skriver. Dagen har varit solig trots att molnen var heltäckande i morse. Vimsan har inte varit hemma på hela dagen och nu börjar Agnes bli lite orolig. Hon vill inte tappa bort en katt till. Det är inte mycket hon kan göra annat än hoppas att katten hittar hem senare i kväll.

Agnes har kollat FB, hon har inga nya mejl och bloggen har haft några besökare. Allt är som vanligt. Hon har ett glas med vitt vin bredvid sig, det andra för kvällen. Middagen var en improviserad västkustsallad med räkor, musslor, salladslök, sallad av diverse sorter, champinjoner, gurka och paprika, ägghalvor. Vid sidan färska kalla rödbetor med fetaost. Gott alltihop.

Snart vill hon gå och lägga sig, men än är klockan bara lite över nio, väl tidigt för sängen en vacker sommarkväll.

Grannen har kollat bilen, det Agnes trodde var ett hål var enbart lite skrap i plasten – inget som behöver åtgärdas. Han fixade en list som hade förskjutits och fick den att hamna rätt igen. Därmed bryr vi oss inte om att besöka någon verkstad, vi lär väl få höra om vi ändå måste betala självrisken.

På måndag är det dags igen att bistå sonen med flytt av böcker, innan den egentliga flytten sker den första september. Med pirra lånad av grannen blir det enklare att få flyttkartongerna med sig, de får stå hemma hos fd maken tills vidare. Agnes har just insett att hon själv reser bort just flytthelgen, och är borta en vecka – så någon annan får bistå med det flyttfirman inte fixar. Det ordnar sig, brorsönerna är unga och starka, och brorsan kanske också kan ställa upp.

Det Agnes skriver handlar mest om väder, katten, middagsmat och hushållsbestyr. Och så sorg och saknad, åldrande och död. Ensamhet. Det ledsna ligger som en ständig resonansbotten. Ändå går det ingen nöd på henne, hon har numera ett gott liv.

Mannen hennes finns inte längre, men han fanns. Hon saknar den närhet de hade, också när allt mellan dem kärvade och gnisslade. Det gjorde det, framför allt när deras gemensamma liv avslutades i och med att hon erkände sitt spelmissbruk och vad det fört med sig. ”Fört med sig” som om hon inte varit inblandad, det var hon i högsta grad. Det var inget utanför henne som skapade missbruket, det var hon själv som fattade upprepade galna beslut.

Efter några ledsamma år hittade de tillbaka till en gemenskap som såg annorlunda ut, ett sätt att vara tillsammans utan att sätta den sköra tilliten på alltför svåra prov. Det var ingen konstant samvaro, men den var god när den var. Och när han så var nära att dö var det henne han ringde, hon var den han också pratade med en gång till, samma kväll som hans liv tog slut. Därefter tog hans söner över.

Idag är han mera ständigt närvarande i hennes liv och tankar än när han levde. Det de hade finns nu bara som hennes minnen, hennes historia om deras kärlek. Och det är som det ska vara.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det är som det ska vara

  1. Fina Margareta, du får aldrig sluta skriva. Jag älskar dina texter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s