Agnes får spader

Ibland, som just nu till exempel, blir Agnes så otroligt trött på Facebook. Mat, dryck, besök här och besök där, releaser, härligt skrivflow, åldersnoja (fast den är avvännad) – kanske Agnes helt enkelt är avundsjuk. På människor som kanske har ett annat liv än det hon har, för hon lever ju också fortfarande. Även om det idag inte känns så, trots att hon gick ner till sjön och tog ett dopp i morse. Dagen har segat sig fram i alltför kraftig blåst, inte skönt, nu har hon tagit ur hörapparaterna så hon slipper höra eländet.

Inga blåbär, inga kantareller, nätt och jämnt gräs där det borde vara gräs även i skogen.

Vimsan låter sig inte klappas, smiter så fort hon ser en hand närma sig. Det mesta man får tag i är svansen. Kanske är det en konsekvens av att ha varit en ”skogskatt”, en rymling eller övergiven lite katt som har svårt att lita på människor. Men hon ligger numera (när hon är hemma) i fd makens säng, hela natten.

Å, Agnes vill vara annanstans, göra annat än laga mat och städa, tvätta och diska. Åka och handla som en höjdare under dagen, kanske ta sig in på biblioteket och låna ännu några böcker som hon kanske inte vill läsa. Isch, det kliar på hela kroppen. Apropå det, inga mygg heller – det kan hon kanske tacka vinden och torkan för.

Bästa vännen är i Danmark, mannen hennes är död, syrrorna är ack så upptagna med allt de ska hinna göra innan sommaren är slut. Fd maken sover i soffan, trots att han hävdar att han sovit gott i natt. Hon får spader. Men till helgen har hon ett nytt korrekturuppdrag att ägna sig åt, det blir bra. Och hon saknar den här knäppgöken, som ständigt utropade ”piffalainen” – ett hemgjort ord som innebar att han mådda bra…Älskade knäppgök

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Agnes får spader

  1. Viveka Seborn roger skriver:

    En riktig go knäppgök! Förstår att du saknar honom. Kram på dig Margareta!

  2. bergalott skriver:

    Du… det måste vara vädret, eller hur. Det är molekylerna som är osams i luften omkring oss. Plus och minus utlöser klåda och längtan annanstans kan vi glida på via elkraftledningarna som löper från norr till söder. Jag vill åt norr men du vill säkert söderöver. Var det inte i Frankrike du hade en oas?
    Kärlekarna våra för vara kuskar och köra Karlavagnen som kan föra oss ännu längre och ännu högre. Mygg, lagom kelna katter och sovande manfolk kan stanna kvar och behålla ställningarna på hemmaplan. Men Bamse går inte längre än tre steg ifrån mig så han lär få hänga med.

    Du hör att jag har brainstorming eller vad det nu heter. Släpper loss lite i sena timman.
    Det är förunderligt. I två dagar har åskan inom mig mullrat och fört oväsen men när jag vaknade idag så kändes det helt ok igen.
    Det går upp och det går ner. När jag ser din fina U så vill jag gråta över att du mist en som hade och kunde konsten att göra andra glada. Han gjorde mig glad i de få och korta mötena vi fick. Och vad han gav dig…. det vet bara du och jag kan bara ana 🙂 ❤

    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

  3. fitforeverlive skriver:

    Facebook ska man helst av allt undvika. Alla har sin eländiga lilla ryggsäck med skräp från livet och ingen kan inbilla mig att alla dessa bilder på det perfekta livet – är sanningen. Att åldras är av och till skrämmande men det finns en rättvisa här i livet, om det nu så är den enda….vi får alla smaka på den beska karamellen. För övrigt finner jag FB outhärdligt ointressant. Vem kan någonsin vara intresserad av andras semestrar, vänner, barn och barnbarn? Vem orkar ens se när någon cyberväns middagar med vänner bildar en ström i någons nyhetsflöde? Det var bättre förr! Då – innan Facebook. Då fanns inte det enorma bekräftelsebehov som vi har idag. Se mig, se hur duktig jag är och hur bra jag lever! Stackars oss så det blev. Piffalainen ska jag ta till mig. Det var ett ord i min smak! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s