Väntan på vaddå´

Fortfarande onsdag, ännu förmiddag.

Agnes har just druckit kaffe, efter frukostens te tidigt i morse. Vad ska hon göra nu? Blommorna på altanen har städats lite lätt, Vimsan har visat sig och försvunnit igen. Någon tvättmaskin behöver inte köras, och inte måste hon städa. En Thai-soppa till middag känns lagom idag, med hård ostmacka till.

Så hon skriver, det här. Igår kväll försökte hon läsa det hon skrivit ut av Agnes texter, det var mycket Agnes hit och Agnes dit… Det känns som om hon skulle kunna släppa pappershögen på golvet och så sätta ihop den hur som helst. Samma saker skulle stå där, i början, mitten och på slutet. Ordet ”essä” betyder ”försök” på fransk svenska. Det är nog det de där papperen är.

Varje gång hon sätter sig vid datorn hamnar vänsterhandens tumme på hakan (när inte fingrarna skriver). Och då hittar hon alltid de där små skäggstråna som hon drar bort allt som oftast. De kanske växer fort i solen? Tycks vara där igen även om hon använde pincetten igår kväll. Ännu ett trist ålderstecken, ett av flera. Om nu skäggväxten tycks ha tilltagit, så inte märks de manliga hormonerna på något annat, bra, sätt. Fast vad det skulle vara – det kan hon inte ens fantisera om. Rakhyvel tänker hon hur som helst inte börja med, pincetten får duga.

Syrran föreslog stickning som sysselsättning, det har hon propagerat för tidigare, hon gillar själv att sticka och är skicklig. Agnes påbörjade raggsocka hamnade nog till slut hos andra syrran för att icke ses mera. Nej, sticka vill Agnes inte. Inte måla heller, det gjorde hon för sådär trettio år sedan, och då var det roligt en tid. Hon upplevde att hon såg naturen på ett nytt sätt när hon målade. Då. Hon återgick till sitt vanliga icke-seende efter en akvarellkurs i skärgården. Det hon fick klart för sig då var att hon inte kan måla, i alla fall inte så att den kursledaren (vill inte kalla honom lärare) var nöjd. Målarlusten försvann, hon lät den försvinna.

Agnes inser att hon blir förskräckt när hon tänker på att sitta sysslolös på ett äldreboende, kanske utan att ens kunna förflytta sig själv. Än kan hon byta miljö, om så enbart mellan ”ute” och ”inne”. Tanken att enbart vänta på döden, inte ha eller kunna ha några som helst andra förväntningar, är skrämmande. Idag kan hon ändå dagdrömma och intala sig att en del går att förverkliga. Hon kan fantisera utan att stupa på att kroppen och huvudet inte hänger med. Idag är det bara ekonomin (och hennes egen drivkraft) som hindrar henne. Om några år lär det vara annorlunda.

Eller så blir hon som den där Dagny, 105 år och bokdebutant, efter att ett antal år ha varit ”världens äldsta bloggerska”. Dit är det ännu ett tag, och Agnes är inte riktigt säker på att hon gillar det perspektivet bättre än väntandet.

20161226_154647

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s