Blomfrön, små paraplyer, flyger utanför fönstren. Björkens löv rör sig i vinden. Hallonsnåren låter skymta röda hallon som ingen kommer åt att plocka, de växer i en brant som inte går att se något slut på. Det är tyst i rummet, fem människor skriver eller läser eller tänker. Nägon vilar ett ögonblick som hon.

Tänk om hon skulle låta Agnes flyga iväg på äventyr, göra något oväntat, något som inte ens hon själv skulle tro sig om att våga. Hon har fått reklam för skaldjursbuffé på Finlandsfärja, hon och mannen hennes åt det en gång. Massor av ostron, en del lax, resten fick vara. Ostronen var superfina. Och hon är inte särskilt bra på att öppna ostron själv, även om hon gjort det. Nej, hon är för feg för att åka ensam, vill ha sällskap. När hon berättade för fd maken nappade han inte. Någon annan får hon inte med sig.

Agnes inser att hon säger emot sig själv. Hon vill ha en man, men hon törs inte försätta sig i en situation där det kan vara möjligt. Hon vill resa, men avstår inte från till exempel vin och gin så att hon kan spara ihop pengar. Hon vill vara glad, men gör inget roligt. Hon vill ge ut sin bok, men törs inte betala en lektör för att få veta om alla orden duger.

Klockan är bara tre på eftermiddagen, de har suttit i Paviljongen i nätt två timmar, och Agnes är trött. Att återuppleva sin historia eller åtminstone delar av den, är tröttsamt. Kanske hjälpsamt även den här gången, hon vet ju att det var skrivandet som fick henne att sluta spelmissbruka. Kanske kan skrivandet få henne att ta tag i sitt liv igen, och skapa det liv hon tror att hon vill ha. Inte det här som tar sig från månad till månad med precis så mycket pengar som behövs, precis så mycket mat i kyl och frys som går åt, och alltid utan de där nya skorna hon kunde ha glädje av, eller ny baddräkt eller nya glasögon och dito hörapparater. Hörlurar, trådlösa står också på önskelistan.

Hon är less på sig själv, trött på att tjata om samma eländen hela tiden.

Just nu längtar hon efter mannen sin, han som är död. Hon saknar honom och hans välkända värme, hans händer, hans förmåga att låta henne släppa taget när de älskade. Hans kärlek till god mat och dryck, hans totala egoism som försökte balansera hans känslor av otillräcklighet. Hans ”piffalainen”. Hans hand inom räckhåll om natten. Närheten, skämten och allvaret.

Agnes har inte här tillgång till allt hon skrev när livet var som tyngst. Kanske är det lika bra. Hon får väl kolla när hon kommer hem till sitt någon gång senare i höst. Hennes ord behöver den svärta som fanns då, och som hon inte riktigt kan hitta nu. Hon är helt enkelt inte lika olycklig nu. Hennes son är död, mannen hennes också – och hon är inte tillräckligt olycklig. Konstigt.

Varför kan hon inte skriva om någon annan är sig själv. Hon kan inbilla sig att det skulle vara skönt att slippa sitt eget sällskap någon gång. Att fantisera fritt, fabulera och hitta på, skriva så fingrarna ömmar av alla ord. Och tycka att det är bra när hon väl läser igenom texten. Hon har inte fantasin, har inte förmågan att ta sig ur sig själv. Hon är den enda hon känner någotsånär, men fortfarande sent i livet inte särskilt väl. Agnes vet att hon inte har så många år på sig, kanske inte några år alls. Hon vet ingenting mer än att åren rimligen inte är många, i alla fall inte många där hon fungerar så hyfsat som idag. Skogen, älven, niporna ger ett perspektiv åt hennes liv och det som återstår av det.