”Ljög jag ett liv, eller levde jag en lögn”

Agnes har läst igenom mängder av egna ord, utskrivna, lagda i mappar för eventuell användning. En del har hamnat i papperskassen (den är bokstavligt talat avsedd för kasserade papper), en del ligger i diverse högar och tar igen sig. Det gör även Agnes. Det gör ibland ont att läsa gamla dagsnoteringar…

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv”, ur Bergets skugga av Gregory David Roberts, dyker upp i Agnes huvud.

Nu sitter hon här igen, med fingrarna på klaviaturen. De väntar på orden, som Agnes. Dagern idag börjar redan mörkna när klockan bara är halv tre, solen har gömt sig, men det är inte särskilt kallt. Hon har sopat av bilen, och diskat lite nere i Gästis, plockat in ren disk. Och ätit ännu en tårtbit av den tårta som står kvar i kylen. Stina går ut och in, Agnes hör hur kattluckan slår lätt.

Nu lyssnar hon till Jackson Browne på Spotify i sina nya nästan oanvända hörlurar. Men inte kan hon skriva med någon annans ord i huvudet, hon behöver ordlös musik om någon. Hon prövar med en timmes körmusik, spellista gjord av vännen Svenarne, men även där är orden med, förstås. Inte lika urskiljbara, och musiken är mäktigare, kanske hjälpsam.

Hon inser att hon stillnar i musiken, fingrarna vill inte tvångsmässigt skriva, de ligger där och vilar i musiken. Så det verkar inte vara skrivbefrämjande att ha musik i öronen när hon försöker skriva. En tänkbar insikt. Nu ska hon ändå försöka ha tålamod och låta musiken pågå den timme den kan. Hon tänder ljusen och hämtar sin gamla poncho, det är svalt i köket. Som vanligt gör hon annat än skriver.

Efter att ha läst så många ord från hennes liv de senaste åren – här kommer reklamen på Spotify in, det får bli Premium när pensionen kommer – och hon glömmer alldeles vad det var hon tänkte. Jo, hon funderade på minnen, vad hon väljer att komma ihåg och vad hon väljer bort. Hon har uppenbarligen valt att inte minnas en hel del avslöjar hennes egna texter. Hon har sållat och sorterat bland minnena och bara behållit de finaste, de bästa, de som trots sorg och saknad ändå gör henne lite glad – om mannen hennes och deras liv tillsammans och inte-tillsammans, till exempel.

Det spelar ingen större roll, han är död och hon lever. Hon kan fabricera vilka minnen hon vill, ingen lär kunna protestera. Eller bry sig.

Nu är det hon som skriver deras gemensamma historia, han har ingen talan längre. Andra, hans barn kanske, skriver säkert också en historia. Där ingår hon förmodligen inte, annat än som en tämligen katastrofal distraktion under några år i hans liv. Tror väl inte att den skrivs ner – inte som hans farfars och hans morfars – men berättas säkert muntligt om någon vill lyssna.

I Agnes historieskrivning, sann eller inte, hade vi ett gott liv tills hon förstörde det med sitt spelmissbruk. Det gick några år där mannen hennes (så tänker hon fortsätta att kalla honom) var helt frånvarande i hennes liv. Sedan kom han tillbaka, ostadigt till att börja med, de sista åren i hans liv mera stadigvarande. Inte öppet inför hans barn till exempel, han kunde inte riktigt stå för att han ville vara tillsammans med Agnes, igen. Efter hennes svek. Men han var det – och hon var nöjd med det hon fick. Den kärleken var tillräcklig, och nu fattas den henne.

Låter kanske torftigt för den som menar att kärlek överskuggar allt, att kärlek ska vara utan skavanker. Den här kärleken var bra nog för Agnes. Nu är kärleken kvar, men föremålet, mannen hennes, är ”bortom nära”, eller till och med helt borta. Väldigt absolut totalt död. Och askan är begravd i fd hustruns familjegrav… Hon tog honom tillbaka, om än i annan form. Agnes är tacksam att hon fick låna honom.

2013-08-21 20.46.06

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Ljög jag ett liv, eller levde jag en lögn”

  1. bergalott skriver:

    Såååå bra att du håller på med ditt eget material. Även om det gör ont emellanåt. Din längtan och alla dina funderingar du lever med kommer så småningom att få andra att nicka igenkännande. Då, när din bok kommer på pränt. Den behövs anser jag. Alldeles för många kan inte sätta ord på irrande tankar, för de finns där, som ett sammelsurium och förvillar kärnan i hur deras liv har gått och ingen förstår vad och varför det blev som det blev.
    Duktiga Agnes som tar tag!
    Kraaaaam

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kram och tack – tror musiken förlöste något, och ditt mejl häromdagen. får se vart det tar vägen, gör mig gott att ha dig i ”baklckan” – sköt om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s