Musik

Agnes satte sig att skriva. Hon är lite knäpp som alltid väntar sig att fingrarna ska börja röra sig och formulera en berättelse åt henne, utan att hon behöver vare sig tänka eller fantisera. Skillnad på det ena och det andra? Ibland.

Det har slutat snöa, är mörkt och kallt utanför fönstren. Björken vid Ingelas café har fortfarande sina gula löv kvar, vissa björkar har visst det. Hon har för sig att hon hört något om en liknande björk i Dalarna. Vad nu björkar har med Agnes att göra.

Lördagskväll. Alldeles tyst i huset. Agnes använder inte hörapparaterna när hon är ensam, men det är nog tyst. Hon läser, en seg Ruth Rendell. Det finns mera läsvärda böcker därnere, men hon vill inte röra på sig. Sitter hellre här i stolen med sin poncho över axlarna och blandar läsningen med skrivande.

Nu har hon en aria och körmusik i öronen i stället, från Spotify och en vän. Eftersom hon inte kan urskilja orden (eller kanske inte skulle förstå dem om hon hörde) så kan hon skriva samtidigt. Hennes hörlurar gör henne glad, liksom all den musik hon nu kan lyssna till. Mycket känner hon inte till innan hon ser att någon vän på Facebook rekommenderar artist eller låt. En ny värld, som hon inte varit i kontakt med på några år. Musiken försvann för henne – riktigt när minns hon inte. Nu är den tillbaka. Med avbrott för reklam, hon måste fixa betalvarianten av Spotify och slippa reklamen.

Hur tänker hon nu göra med alla papper som ligger på köksbordet bakom henne? De är genomlästa, hyfsat. De är sorterade med papper på tvären emellan, principen för sortering är oklar. Mycket är Agnes-skriverier, något om sonen, något om mannen hennes – hon tror sig ha mera om/med dem båda hemma. Där finns också det hon skrev om sitt spelberoende och -missbruk, om allt som hände då, för snart tio år sedan. En bunt här på bordet har pengar som rubrik på post it-lappen utanpå plastmappen. En annan ”citat”, en ”kärlek/död”.

Agnes har vaga tankar om att via spelmissbruket ta sig fram till kraschen, när allt uppdagades. De ensamma åren därefter, samhällets brist på stöd, mannen hennes velande hit och dit, allt som ledde fram till att de trots allt byggde en ny relation under de sista åren av hans liv. Här ryms också katastrofen med sonens död, och att hon faktiskt kunde sluta missbruka internetcasinon genom att skriva om det.

Hennes återfall likaså, skuldsaneringen som nu pågår, insikterna om att det är livsnödvändigt för henne att fortsätta skriva. Hon vill inte bli fånge i casinospelandet igen. Hennes ekonomi är fortsatt svag, och hon har om inte annat inte råd att spela bort pengar. Hon klarar sig på den pension hon har, om hon är varsam. Och får in några uppdrag emellanåt.

Tankar om åldrande, bristande självförtroende, rynkor och skäggstrån och stelbenthet, systrar och övrig familj finns här. Bästa vännen, andra vänner. Dry Martinis och gott vin, ostron som är mera sällsynta nu när hon är ensam om att öppna och äta dem. Agnes klena sociala lust och förmåga, hennes vana att isolera sig och vara mest för sig själv. Oförmågan att stå för vad hon vill utan att bry sig om vad andra vill. Mycket ”förr” och ”aldrig”, mindre om en allt kortare framtid. Men den finns där så länge hon lever en dag till.

Dags att byta musik, obegripliga arior och reklam blir alltför tröttsamt.

Lyssnar i stället till tidningen Skrivas ”skrivmusiklista” från länge sedan – blandat klassiskt (tror Agnes), Bach först hur som helst. Fem timmar räcker den, så länge tänker nog inte Agnes sitta här och skriva eller inte skriva. Tidningen har hon slutat läsa och prenumerera på, efter ett par år blev det

mesta sig alldeles för likt. Ny layout räckte inte för hennes del. Hon har slutat köpa ”skrivböcker” också, böcker som talar om hur man ska och hur man inte ska skriva. Ibland skriver hon ändå, ibland inte alls.

Hela tiden, medan hon skriver, undrar hon vem hon skriver för. I första hand för sig själv och för sin egen skull – det har hon klart för sig. Men för övrigt?

På bloggen den senaste månaden har hon haft maximalt tjugo besökare varje dag, ofta färre. Texterna finns ju också på Facebook och där har hon inte samma koll på antalet läsare/besökare. Det handlar alltså inte om många, men kanske några trogna som återkommer. Ibland tittar de in på bloggen för att läsa, ibland enbart för att se om det finns något nytt. Ungefär som hon själv gör med andras bloggar. Ett problem för Agnes just nu är att både Facebook och hennes blogg börjar kännas meningslösa. Det känns som om de har fyllt sin funktion, även om hon inte riktigt kan uttrycka hur den har sett ut genom åren. Hon börjar tröttna. Samtidigt vill hon ha en större läsekrets. Det går inte ihop.2015-01-15 18.37.45

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s