Tack Johanna, och tack Näsåker

Det här är sista kvällen ensam i Johannas lägenhet i Näsåker. I morgon kommer hon hem, och på tisdag eller onsdag (beroende på väder och väglag) åker Agnes hem igen. Just nu har hon läst ut de böcker hon vill läsa, och hon har flyttat sina egna texter tillbaka till plastbacken för vidare transport hem. Nyss öppnade hon en bok från Johannas bokhylla, men insåg att den dels var satt med för liten grad, dels var ordet ”ehuru” ett av de första hon kunde läsa. Även om bokens berättelse tilldrog sig i början av 1800-talet är ehuru ett omöjligt ord för Agnes del. Hon kan varken läsa det eller använda det.

Så här sitter hon nu. Inget att läsa (det finns böcker i mängd i huset, handlar mest om vilja), ett glas vin bredvid datorn och funderingar på att packa, och hur att packa. Det lyser från grannen  genom kattluckan. Varje morgon när Agnes går in på toa tvekar hon inför att spola för att inte väcka den som kanske sover.

Hon slänger lappen med Badhusets öppettider, den behöver hon inte längre. Agnes har simmat tillräckligt många vändor för att känna att hon använt månadskortet väl. Att det dessutom kunde kombineras med bibliotekslån av läsvänliga böcker är hon enbart glad över. Spark har hon också åkt, för första gången på alla år sedan hon var liten. Sisådär sextio. Härligt.

Katten Stina har varit inne och blivit vederbörligt klappad och kelad med, inte i famnen, men väl runt benen. Agnes ben. Stina är ännu en halvskygg katt som inte riktigt vet om hon kan lita på den där människan som finns här nu, i stället för den som brukar finnas här. Hon sover hos grannen, äter hos Agnes. Hon beter sig ungefär som Agnes Vimsan, som är anmärkningsvärt avslappnad med sin tillfälliga handhavare, Agnes fd man. Inte med Agnes.

Katter, människor – vem litar på vem och varför? Vad behövs för att en annan människa ska lita på Agnes, och vad behöver Agnes för att lita på någon? Det får hon nog fundera på, Agnes.

Hennes huvud surrar av ansikten och namn, hon vet att hon inte kommer ihåg alla – men någon var snäll och kommenterade ”vi hälsade för ett tag sedan, men det kan du inte komma ihåg, du möter många obekanta – men jag minns, du är enbart en för mig”. Agnes är tacksam för den kommentaren. En annan trodde att Agnes kanske hade svårt att minnas ansikten, när hon första gången de möttes för andra gången inte kom ihåg, utan talade om igen vem hon var…

Det är innehållsrikt att komma som absolut utomstående till ett nytt ställe, som Agnes till Näsåker. Hon tycker om byn (rätt benämning?), hon tycker om det hon mött och sett av människorna här, hon älskar älven och naturen och tjurarna i hagen. Badhuset, biblioteket, massagen hos Nina, Ingelas café och hembakta bullar, kyrkogården och församlingshemmets sopptorsdagar. När hon tankade i Sollefteå fick hon hjälp av Torbjörn som visade sig bo i Näsåker och därmed kunde tala om hur hon skulle åka och hur långt det var dit. Hon vill komma tillbaka.

Helen i Coop frågade om hon skulle kunna tänka sig att bo i Näsåker. Och Agnes hörde sig själv säga ”ja – men det blir nog inte aktuellt, eftersom jag bor bra där jag bor”. Båda lätt förvånade över svaret. Det känns sant, Näsåker är ett samhälle där Agnes kan tänka sig att bo in sig, lära känna människor, leva och låta leva. Samtidigt är hon klar över att hon är gammal, kanske inte direkt i den ålder som Näsåker behöver, hon blir förmodligen inom rimlig tid en människa som kräver mer än hon bidrar med.

Hur som helst, Agnes är tacksam – över att Johanna låtit henne disponera hennes hem under fyra veckor och över att hon själv faktiskt bestämde sig för att hon ville detta. Tack till dig och till mig.

Nu längtar hon hem till sin vedspis, hur sotig hon är blir varje gång hon ska tända den.

2013-11-27 14.26.44

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s