”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida” diktade Dan Andersson.

Agnes väntar också, utan mila, på att timmarna ska gå, bara gå. Låta kvällen komma så att hon kan lägga sig och kanske sova, kanske drömma. Hon tar en pepparkaka till medan klockan går sakta. Än flyger fåglarna till fröautomaten utanför fönstret, det har inte börjat mörkna och himlen är inte mulen, bara här och där täckt av moln. Månen har flyttat utom synhåll, solen har inte visat sig alls idag. Ändå är den på väg ner långt borta över skogen i väster. Molnen där lyser.

Hon har varit ut en kort vända, har städat och diskat, sett till att Vimsan fått sitt p-piller. Hon har ätit soppa till lunch. Läst ut en av sonens fantasyböcker, del 2 ligger och väntar på köksbordet. Det gör också Ebba Witt-Brattströms bok, Århundradets kärlekskrig, liksom hennes fd makes, Horace Engdahl, bok Den sista grisen. Just nu orkar hon inte läsa någon av de senare böckerna. Kultureliten är deprimerande.

Agnes har överlevt november utan att känna sig alltför mörk till sinnes, Näsåker var hjälpsamt. Nu är hon hemma, och hon är less som om det fortfarande vore november, hennes ”favoritdepparmånad”. I Vårdguiden läser hon om olika knep för att ta sig igenom mörkret så här års: gå ut, ät bra, omge dig med människor du tycker om, beröring, ha kul… Ungefär. De två första punkterna fixar även Agnes, resten är det sämre med. Mannen hennes fattas, han var oftast den hon tyckte om, den som rörde vid henne, den hon hade roligt med. Tillräckligt med sömn och motion ska också vara med på den mentala checklistan – sedan är det ”bara” att inrätta sig därefter… För det mesta kommer Agnes i säng i vettig tid (ibland för tidigt), men motion/träning sysslar hon inte alls med. I Näsåker simmade hon och åkte spark, promenerade långt – inget av detta gör hon hemma. Nu ska hon i alla fall gå till brevlådan en sväng. Kort, men alltid något. Nu är det svart därute.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s