Har Emma Schapplins röst i öronen, Carmine meo. Önskar att jag kunde italienska, men språket är njutbart även utan kunskapen. Sitter här och vill skriva, men gör det inte. Kanske får musiken mig att släppa taget om vad det nu är jag håller så hårt i. Alla de ord jag skrivit, nej inte alla, många av orden har samma tema. Sorg, kärlek, saknad, död, egna katastrofala val, åldrande, mammas händer och skäggstrån på hakan.

”Blunda” var ett råd från en skrivande människa. Blunda för att få tillgång till den halva trans som kanske blir kreativ. Jag kan skriva läsbart också om jag blundar (tack igen fru Lindström på Stockholms Stads handelsskola för länge sedan). Men inte hamnar jag i just något förhöjt medvetande, inte ens i det undermedvetna. Än, det kanske kommer. Just nu gör jag bara bokstavskombinationer som kan kallas ord.

Hörlurarna är fantastiska nu när de fungerar med min dator. Till och med mina klena öron hör och uppfattar nyanser i musiken, det gör mig tacksam. Talade med en man för ett tag sedan, han kunde/ville inte använda sina  hörapparater – de kliade och kändes obekväma. Mina är också sådana, men jag slipper dem bara när jag är ensam hemma. Hur ska jag annars veta vad jag missar? Vet ju att jag ibland inte hör vad som sägs även med apparaterna. Många pratar idag så fort, jag minns inte att det alltid varit så. Kanske.

I någon nylig bok ville huvudpersonen uträtta något i livet, något minnesvärt. Det enda minnesvärda jag gjort är mitt katastrofala spelmissbruk. Många minns och förfasar sig säkert fortfarande. Jag vet att jag spelmissbrukade, men vet inte om jag minns det. Ibland känns det nära inpå, ofta långt borta och längesedan. Och för mig är det inte minnesvärt, inte skammen, inte sorgen, inte sveken. Mot mig själv och mannen min. Mot alla som haft förtroende för mig och mitt sätt att vara. Idag skäms jag inte på samma sätt som då, när allt avslöjades. Tiden har dimmat till skammen, och det är jag glad för.

”Skuldsanering pågår” stod det i den kreditupplysningsupplysning som låg i brevlådan häromdagen. Svea Inkasso ville åter undersöka min kreditvärdighet. Varför vet jag inte. Men ordet ”skuldsanering” är ett fantastiskt svenskt ord, i det här sammanhanget handlar det enbart om pengar och pekuniära skulder.

Tid och åldrande, sämre kom-ihåg kanske skuldsanerar alla de andra sorternas skulder. Tror det är så, eftersom jag idag inte känner mig skyldig. Antagligen har jag alltid varit duktig på att medvetet skyffla undan sådant hos mig själv som jag inte velat stå för, inte ville veta om mig, eller om det liv jag hade. Numera är det livet så tömt på innehåll att det får duga utan skyfflande.

Klagar gör jag ofta, tycker synd om mig även om jag klär det i andra ord, vill ha annat än det jag har. Då behöver jag påminna mig att det är jag själv som skapat mitt liv, då och nu. Och att jag fortfarande har någon gnutta skaparkraft kvar, ett tag till.

Ikväll ska jag alldeles ensam äta forellrom. Ostron får vänta tills någon annan öppnar dem, när jag själv gör det blir de fulla av skalsmulor och ser inte roliga ut – även om de smakar lika gott som alltid. Saknar ostron också.

När jag tittar på Youtube-listan med förslag finns där en ”Happiness Frequency” som ska hjälpa hjärnan att frigöra serotonin, dopamin och endorfin – vem vet att jag kanske behöver sådant? Lite ruggigt när jag nyss skrivit om att skriva i någon sorts annat medvetande är det proppfullt splittrade vanliga tillståndet… När jag lyssnar blir jag mest less – vilken av hormonerna ovan som åstadkommer det vet jag inte. Färdiglyssnat.

De här två fattas också.