Agnes är trött på alla glada nyårsfirande lyckade människor, alla som har en älskad människa bredvid sig (eller åtminstone i livet), alla som planerar och avger löften inför ett nytt olevt år. Ett år som precis som vilket år som helst är fyllt av möjligheter – och annat. Själv känner hon just nu mest för ”annat”. Hon kan inte riktigt få sig till att uppamma tron på ett härligt och glädjefyllt år, ett liv med goda samtal och önskad samvaro med människor hon tycker om. Älskar är ett för stort ord numera.

Varför är det så helvetes svårt att försona sig med döden? Agnes klarar inte av det. Hon lyckas hålla den ifrån sig hyfsat ibland, men så dyker den upp igen. Kanske inte i hennes egen värld, men i närheten.

I hennes värld har döden varit alltför närvarande de senaste åren – eller är det så att Agnes blivit så gammal att döden finns hos henne mer eller mindre hela tiden? Hon kan inte minnas att hon funderat så mycket över döden förr, trots att den infann sig då också. Den död hon minns, utan att minnas honom, är hennes döde farfar. Hon var bara nätt fyra år när han dog, men hans död var påtaglig för henne länge. Hon hade en död farfar, en konstig sorts fascination som hon antagligen inte begrep någonting av. Fortfarande begriper hon ingenting, hon vet bara att döden hela tiden är henne i hasorna, på ett eller annat sätt. Henne och alla andra.

Sonen deras har i alla fall alldeles nyss fått en fin gravsten. Hans dotter har gjort ett fint val. Hans föräldrar är glada, tacksamma och ledsna.