Vem är den morsa som glömt sin döda sons smeknamn som liten unge?

Agnes minns inte längre, var det Moffe, Mulle? Snufffjuff var nog en katt en gång. Och Mulle ett grannbarn. Kanske grannbarnen och bröderna vet – hon gör det inte. Det gör henne ont. Inte för att han senare i livet passade ihop med det smeknamn hon haft för honom, det som kanske inte han heller kände igen. Men för att hon glömt.

Hon har glömt mycket, en del har hon medvetet önskat glömma, annat har halkat med på köpet. Ibland kan hon komma tillbaka till det glömda genom att låta några timmar gå, slappna av och så finns ordet eller namnet där igen. Än så länge.

Sonen finns där, mannen hennes också – i olika skiftande skepnader. Inga spöken, men vaga i konturerna och mera tystlåtna än i livet, åtminstone mannen hennes. Sonen var oftast tämligen tyst.

Båda är de aktiva i henne nu, de senaste dagarna – tillsammans med ännu en död människa, en dotter till en vän på Facebook. Hennes meddelande får fortfarande Agnes att gråta. Döden och livet hänger ihop, gör varandra mera påtagliga och intensiva. Gör döden livet mera levande, och tvärtom? Vad Agnes nu försöker mena med den meningen…

2013-03-17 11.41.03

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s