70-talet e.Kr och nu…

Agnes kan inte sova. Nu sitter hon vid köksbordet med en mugg te, klockan är elva och det är svart natt. Vimsan knallar omkring i huset och undrar vad Agnes håller på med. Det gör Agnes också. Vedspisen har slocknat, det är runt noll ute och lite väl svalt inne. Varmt te blir bra.

När hon ligger där i sängen och inte somnar far allt möjligt runt i huvudet. Halvt ihågkomna namn, människor från länge sedan, döstädning – vad i all världen ska hon göra med alla pinaler hon inte använder. Alla snapsglas till exempel, numera dricker hon aldrig snaps. Och nysilverbesticken, skålar och vaser och vackra, onyttiga ”saker” av alla de slag. Tavlor hon inte längre vill ha på väggarna. Kläder hon inte behöver. Långfärdsskridskorna, knappt använda. Kastspöet med tillhörande fiskedrag. Cykeln som bara står oanvänd i källaren. Alla vackra, små och stora, dukar som hon inte heller använder idag. Linneservietterna tänker hon slita ut i daglig användning.

Det är då Agnes stiger upp igen och lämnar sängvärmen. Åtminstone för någon timme.

Det blir för trångt i huvudet med alla frågor som inte har några självklara svar, som hon kanske inte ens vill besvara. Hon vet till exempel att hon mycket väl skulle kunna kasta alla fotografier från åren i USA, det är bara hon själv som kanske vet vilka människorna är och vad de gjorde när korten togs. Alla bilder i datorn på huset i Västmanland och mannen hennes, de betyder ingenting för någon annan än Agnes. Hon tittar på dem ibland, och blir mest ledsen.

Tankarna och surret försvinner inte bara för att Agnes går ur sängen. Men om hon skriver en stund kan hon släppa en del och låta hjärnan ta igen sig. Nu ska hon fortsätta läsa Magnus Alkarps bok ”Mästaren vid vägens slut” – en fascinerande och imponerande historisk skröna som gör Nikodemus Germanen levande idag, trots att hans tid var sjuttiotalet efter Kristus.

2015-01-04 18.26.12.jpg

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s