Händer, ögonbryn och fransar

Alla dessa tevekvinnor med sina fantastiska (ibland inte) ögonbryn numera. Agnes är smått avundsjuk, hon har just aldrig haft några synliga ögonbryn. När hon försöker ge dem lite färg ser de bara märkliga ut. Ögonfransarna har heller aldrig varit särskilt påtagliga, nu mindre än någonsin. Somligas ögonbryn är kanske tatuerade,  bortrakade och därefter ditmålade – och, ibland ser de verkligen inte ut att höra hemma i det ansikte de har.

När hon emellanåt slänger ett öga på teveprogrammet blir hon också alldeles fångad av hur många programledare, män som kvinnor, pratar med händerna när munnen också går för fullt. Några viftar väl mycket (Vetenskapens värld), andra uthärdligt mycket. Och man nickar, betonar hipp som happ och i onödan, ungefär som den skribent som använder kursivering för att verkligen understryka vikten av det som framförs. Agnes har liten tolerans. Mindre än förr, och den har aldrig varit så stor när det gällt språk och framförande av ord i någon form.

Var därmed både ögonbryn, fransar och icke-handviftande bättre förr? Är detta bara gnäll från en sur gammal kärring? Förmodligen, åtminstone från en som just nu är orimligt uttråkad och inte har bättre för sig än skriva detta. Laxpuddingen var åtminstone god, och blir en middag till!

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Händer, ögonbryn och fransar

  1. bergalott skriver:

    Just nu på Radio Västmanland pratar de om ”GNÄLL”. Den ska försvaras, tycker någon och att den är ett nödvändigt ont som faktiskt leder framåt, på sitt/olika sätt.
    De där ögonbrynen börjar jag bli van vid efter att ha reagerat som du och därtill att varenda amerikan som är i hetluften har tänder som hästar. Gesterna går an för min del men när männen sitter och bresar med benen i tv-sofforna, blir jag förbannad. Jä..a äckel. Begriper de inte kroppsspråket mera?
    Vad jag retar mig på värst på är att alla pratar i munnen på varandra och sen de där som nyttjar ”hära” och dära”, Va f..n. Fattas bara ”dennahäringa – dennadäringa för att fullborda och höja det dialektala till skyarna. Men vad vet en gnällkäring om såddent. Moahahaha…
    Kraaaaaaaaaaam ❤

  2. lenaikista skriver:

    Håller helt med! Viftandet o den konstiga betoningen är jag pinsamt intolerant mot. Men så är jag ju en gammal käring också. 😉

  3. livsglimtar skriver:

    Jag tror nog viftandet och för den delen det mesta av privata kroppsliga utsvävningar var mycket minimala förr i tv. Viftandet har jag inte tänk så mycket på, men ögonbrynen och fransarna … Götapetter det ser inte klokt ut, formen på vissas fransar är ju inte klok, upphissade till hårfästet för att få ögat att se yngre ut och så dessa tatuerade bryn, så fult. Lösfransar var något man hade när man gick ut på galej förr, nu ska de ha falska fransar dygnet runt och nää, ser inte klokt ut, så oäkta. Men jag är ju sån som sällan målar mig, har ljusa fransar, dock rätt långa ännu, brynen är också hopplöst ljusa, oplockade och visst är det ett lyft för ansiktet när jag har kostat på mig färgning av bryn och frans. Händer med års mellanrum och varje gång tänker jag att jag borde göra det hela tiden, men ointresset för nyllet har jag alltid haft. Som ung sminkade jag mig och fixade håret i helgerna när jag skulle ut. Minns en manlig skolkompis och vän som kom att bo i samma port som mig när vi båda var singlar och ute i farten rätt ofta tillsammans. ”Jag kan inte fatta att du är samma tjej i veckorna som i helgerna”. Jag var ju ”jag” osminkad som sminkad, det var roligt att piffa upp sig när jag gick ut, men vardagen fick det lov att vara. Sen tänkte jag skriva något om själva skrivandet, könner så väl igen den där torkan även jag drabbas av ibland. Jag har ju läst dig ganska länge nu och jag skulle vilja putta iväg dig till samtal med kurator eller diakon, strunt samma vem, bara någon du kan få lufta dina tankar med. Många många kramar ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s