”Vem fan är Tommy?”

Agnes klev ur sin kropp. Det gick lätt, kändes bara som om hon tog av sig morgonrocken. I någon mån var hon medveten om att hon (?) nu stod där, bara som en förnimmelse, utan kropp, inte ens naken. Det var skönt, hon fanns nästan. Eller inte.

Länge hade hon vantrivts med sitt liv, sådant hon kände det. Hon hade önskat sig annanstans, utan att kunna precisera var hon hellre ville vara. Bara inte här. Hon hade försökt spela bort sin oro på internetcasinon, fungerade inte. Att dricka alltför mycket vin eller Dry Martinis var heller ingen lösning. Nu hade hon emellertid bestämt sig – hon ville inte längre vara här. Alls. Och då gick det lätt.

Den där kroppen med sina rynkor och skäggstrån på hakan, den var totalt ointressant just nu. Den fanns inte. Hon befann sig i ett främmande universum, någonstans där hon aldrig varit tidigare. Tillförne var ett ord hon nog aldrig använt. Aldrig tillförne, det gav platsen eller sammanhanget där hon fanns någon sorts dignitet. Som om det var viktigt.

Crock poten kokar långsamt köttfärssåsen. Det finns en verklighet omkring henne. Hon tänker inte äta någon middag, har redan konsumerat resterna av laxpuddingen, och en bit överbliven fläskpannkaka. Det räcker. Om hon är kvar här i köket när grytan är färdig får den väl småningom åka in i frysen. Tillagad köttfärs är bättre än icke dito. Hon ställer ut den på trappen för natten.

Fortfarande har hon koll på att det ligger en fattig vecka framför henne, utan att vara säker på att den faktiskt kommer att finnas där. Vem vet var hon är i morgon?

Tvätten torkar långsamt, hon är sparsam med elementvärmen. Hon har just släppt in Vimsan, det är gott att veta att katten är inne. Och vara säker på det.

Spisen brinner kanske, hon har inte lust att kolla det just nu. Den har inte varit medgörlig idag, veden är förmodligen alltför blöt… Av diverse möjliga orsaker är hon plötsligt utan torr ved. Sonens släp fastnade i leran när han skulle hämta ved åt henne, den ved hon köpte (utan att än ha betalat) av gårdens förvaltare var dyblöt. Dyblöt. Ett mycket måleriskt ord. Nu har en del legat inomhus i några veckor, ingen nämnvärd förbättring. Men en bra förklaring till att vedspisen inte vill ta fyr.

Just nu, nu – har hon inget behov av sin kropp. Den har inte gjort henne någon glädje på länge, som hon mindes det inte sedan mannen hennes dött. Hennes kropp dog lite då också. Den protesterar bara när hon vill lägga benen si eller så, för kattens skull. Hon rättar sig. Det är torftigt, för en kropp.

Det blir ingen kålsoppa, det halva kålhuvudet hon haft i kylen i två veckor var inte längre dugligt. I alla fall inte för henne. Märgbenen ligger i frysen så länge, hon hittar säkert användning för dem när hon ids. När hon får tillbaka tron på sin kropp…

För en stund sedan drog någon av dem på sig morgonrocken och slängde trosorna i tvätten. Hon/de är inte säker på varför, men det verkar som om de ska göra någonting. Hon försöker hänga med, försöker tala om för sig att det är OK, ingen fara, men utan att kunna övertygta vare sig sig eller någon annan. Som kanske är lika närvarande som hon. Agnes vet varken ut eller in just nu. Vem är hon, var är hon, varför är hon. Om hon är.

Hon nästan gillar sitt nuvarande tillstånd. Det ger henne tillåtelse att inte vara som hon brukar, hon behöver inte just nu bry sig om någonting mer än kanske sig själv. Och det känns inte som om hon själv behöver någon som bryr sig. Hon tycks finnas utan det. Härligt befriad från människor som hon borde bry sig om – och förvänta sig detsamma tillbaka. Slut. Skönt. Noll kvitto på insatt omsorg, noll krav på återbetalning.

Hon känner hur hon darrar i det konstiga och obekanta universum hon just nu befinner sig i. Än har hon inte övertygat sig om att hon där är fri. Än tror hon inte på sig.

”Och vem fan är Tommy” – fråga från tevetittande vän på Facebook. Agnes har inget svar, hon ser inte på teve och hade förmodligen inte haft något svar även om hon gjort det. Vem fan är Tommy?

 

 

 

 

20170207_132348

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till ”Vem fan är Tommy?”

  1. livsglimtar skriver:

    Jepp nog är Agnes uppe och hämtar luft, inte tu tal om annat. 🙂

  2. bergalott skriver:

    Vet inte varför, men det här blogginlägget oroar mig.
    Det där med veden… hände det nyligen? Jag har för mig att det hänt tidigare. Men skit samma med ved som är sur, mat i olika former och allt annat runtomkring, för det viktigaste är att du orkar hålla din egen låga brinnande. ❤

  3. bergalott skriver:

    Gomorron 🙂
    Ja, det var deprimerande men vem säger att det skulle vara fel att utmana menigheten om att det faktiskt går att skriva om livet, precis som det är? Det är så in i hundan med plattityder och andras lånade skapelser i bild och form. Ytterst få vågar lämna ut sig och jag tycker att det är alldeles unikt det du gör.

    När nu detta med internet finns till gagn så ska det utnyttjas. Om det finns utrymme för det ena så ska det finnas för det andra. Du skulle behöva ett annat forum för dina tankar. Var finns steget ovan författardrömmarna. Kanske ett filosofiskt rum på lite annan nivå där du kunde hämta näring. Vet bara att du skulle behöva mer stimulans.

    Du vet, vår gemensamma vän från Näsåkersretreatet, hon som skrev en hel bok om sin upplevelse/inferno – hur det var att överleva med alla sinnen i behåll. Den lästes säkert av många men jag frågade mig när jag läste den; hur många orkar läsa hela? Hon orkade igenom på sitt sätt och med sin situation och hon är beundransvärd.

    Men… hon hade någon vid sin sida – hela tiden. Den där som bara fanns där. Det har inte du och jag längre och det fattas oss.
    Kram

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack min vän, gptt att veta att du tänker på mig, och nog behöver jag stimulans av något slag, men vi vet båda att det är jobbigt att vara ensam om att skapa varje ögonblick, igår blev jag väl trött på det och då skrev jag som jag gjorde – oroade därmed flera än dig, så jag tog bort det från Facebook – ha en fin dag trots gråväder! Kramar dig!

      • bergalott skriver:

        Hehehehe… kände igen det där med att flytta benen för katten. Jag har ju Bamse som när jag vaknar till ibland ligger med huvudet på kudden bredvid. Alldeles när ansiktet. Djuren har en förunderlig känsla att tillfredsställa sin sällskapssjuka. 😀 Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s