Jag, inte Agnes

Nu är det kväll igen, och mörkt därute, men snön faller inte längre. Tror jag. Det är jag som skriver nu, inte Agnes. Hon har fått ledigt (vad hon nu ska använda ledigheten till). Syrrans tvättställning är undanställd, tvätten torr och inlagd i skåp och lådor. Låter som om det var en stor tvätt, det var det inte. Jag har ätit middag redan, trots att klockan bara är halv fem. När jag är ensam kan det bli middag när som helst, hemma hos fd maken skas det ätas klockan sex. Helst varken före eller efter.

Rutiner är bra, de håller ordning på en. Och för många och för kvävande gör att en går sönder. Man går sönder, jag klarar inte att skriva ”en” i stället för ”man” i någon politiskt korrekt feministisk anda. I mars åker syrran och hennes kompis till Capri. Och på torsdag far den andra syrran till Thailand på två månader. Gillar inte att hon åker dit (av politiska skäl) – men hon tycker om att vara där, och har åkt de senaste åren. Och det är hon som bestämmer vad hon gör, unnar henne ledighet och skönt klimat.

Jag är systerligt snällt avundsjuk på båda två.Snapshot_20121107_3

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag, inte Agnes

  1. livsglimtar skriver:

    Så fin du är. Nu står det still i skallen, tänkte på det där ordet ”man” som jag själv använder mig av oftast om mig själv, mina tankar och göranden. En av våra vänner, det är här det står still, vad sjutton kallar hon sig, skriver med bravur, härliga inlägg, viktiga inlägg, men inte hjälper det när min skalle är tom på hennes namn. Hon skrev om oskicket att använda ”man” och fy bubblan så det påverkade mig. Hon skulle nog bli bra stolt över hur ofta hon påverkat mig till att skriva ”jag” istället. Ofta tänker jag, medvetandegör ordet ”man” eller passar det mig med ”jag?” ”Jag” kan kännas så personligt när ”man” liksom glider in och vidare mycket smidigare i en relativt personlig text. Jag vet inte om du blir ett dugg klokare av mina kringelkrokar för att göra mig förstådd? Dessutom funderar jag ibland över mitt språk, som verkligen är mitt eget, oskolad som jag är. Att jag skriver på känsla i ett flow, som det så tjusigt omtalas, det märker säkert ett proffs som dig. Jag är inte osäker i det jag vill skriva, men osäker på allt det här skrufset runt om ett språk. Stavning, kommatecken, utrop, frågetecken och allt annat man … jag borde kunna, men faktiskt inte minns från skolan. Vet inte vad det heter eller vad de gör, men klarar mig bra likväl, huvudsaken är väl att andra förstår, får ett skratt, en insikt, får humör upp eller ner. Men klart ett skrivproffs kanske oftare än jag vet skakar på skallen över vad jag tror mig komma undan med. 🙂
    För att inte tala om ord jag inbland använder och senare inser att de inte betyder det jag tror. Då är det inte kul, har kollat ordförståelsetester och ibland är jag övertygad om att ett troll har fått rätten att tala om vilket ord som är det rätta. Lämnar dig nu med det bästa, vackraste ord jag vet.
    Uppvindar ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Fint, jag tackar för dina ord, du skriver och du skriver från ditt hjärta – strunta i om ett kommatecken hamnar fel ibland; ”jag” är att föredra framför ”man”, och jag klarar inte att skriva ”en” i stället för man. Ibland är man man. Så kvinnor vi är – tack för att du läser och tack för att du ids kommentera. Kramar – uppvindar är vackert!

  2. bergalott skriver:

    Lite kul det här med ”man”. Jag är jag och ”man” är jag och ett antal andra.

    Vad jag lärt mig är att om jag står för en åsikt är det viktigt att inte använda ”man” för då blir inte påståendet i det jag säger väl underbyggt eftersom alla andra får ha åsikter precis som de vill – tillika framföra dessa ur egen mun.
    Om jag lyssnar på hur folk talar/skriver, så används ”man” alldeles för ofta. Det är svamligt i mina öron men vad kan jag göra åt det. Dessutom finns de som pratar/skriver i tredje person och då vill jag bara ramla av stolen. Högre törs jag inte ramla för då bryter jag armarna av mig och kan inte sitta och skriva som jag vill.
    Men även av de proffs som uttalar sig så är det värre med de dem och dom. Gnnnnyyyy….
    Gomorron ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Gomorron – vackert vitt utanför fönstren. Pratar om mig i tredje person gör jag inte, det skulle få mig att ramla av stolen också. Man är OK ibland, men inte om det är viktigt – jag ska stå för det jag säger. Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s