Längtan efter längtan

Skrivandet har upphört. Agnes har inget att berätta, ens för sig själv. Hon tar sig igenom varje dag, ser till att Vimsan har det hon behöver, och att Molly får åtminstone en ordentlig promenad – och mat. Hon läser, förstrött. Kollar Facebook, mejl. Letar efter beställda böcker i alla hyllorna, hittar dem oftast. Ibland på fel plats. Tvättar, dammsuger hundhår, diskar och lagar mat.

Läser om 104-åring i Australien som åker till Schweiz för att avsluta sitt liv, han är inte lycklig längre. Eutanasi är lika förbjudet i Australien som i Sverige. Den som vill borde kunna få hjälp att dö, när livet är färdiglevt. Här och där.

Häromdagen var det din födelsedag, mannen min. Om några dagar är det din dödsdag. Ytterligare ett par dagar så är det sonens dödsdag. Maj är en tung månad, vacker, solig, blommande och fylld av sorg som också väcks ur sin relativa dvala. ”Längtan efter längtan” skrev någon på Facebook, den kan hon känna, Agnes. Hon längtar efter den som är definitivt död för alla, men som ännu lever i henne och i hennes minnen. I spår här i huset, i vindlekan som snurrar, i handsnidade krokar av eneträ.

Hon stirrar på den lilla fula saltburken på köksbordet. Rödrutig och vit Jozo med jod, extra finkornigt. Reser sig och stoppar undan den i kryddlådan. Flingsaltet i hennes pappas pyttelilla silverbägare (en avskedspresent från Järnverket efter decenniers skiftjobb) får stå kvar. Den är vacker, och får henne också att minnas. Numera mest det som var fint.

Hon är som 104-åringen, inte lycklig längre. Och hon har en bit kvar till 104, även om hon nog hoppas att hon slipper bli så gammal. Några år till, lycklig eller inte, vill hon ändå leva. Och längta.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Längtan efter längtan

  1. tantenstanttankar skriver:

    Vackert skrivet om det svåraste i livet.

  2. livsglimtar skriver:

    Jag är också för fri dödshjälp, så märkligt att vi så lätt tänker och utför dödshjälp på djur, de ska minsann inte lida, det ansvaret har vi som djurägare. Men människor låter vi ligga som kollin år ut och in ingen medkänsla där inte, ligga där och vegetera anses vara ett bra liv. Samma med det här att akutvård alltid till vilket pris som helst ska slå liv i väldigt gamla människor, när kroppen redan har gjort sitt och inte vill mer. Men herregud en 80-100-åring kan väl få somna in med lite värdighet. Jag läste att de flesta äldre med hjärtstopp som slås igång igen lever ungefär en vecka till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s