”Förr”

Tisdag 10 juli – kollar kalendern så att det stämmer. Lätt att bli dagvill när ”ledigheten” är konstant. Molly ligger under bordet bredvid Agnes stol.

Boken hon lånade på biblioteket igår är utläst, ”Hetta” av Jane Harper. Den var läsbar. Agnes inser att hon inte är så intresserad av så kallade spänningsromaner längre, och det här var nog en sådan. Frågan är vad Agnes är intresserad av, till exempel i läsväg?

Fortfarande vill hon äga Montaignes ”Essäer” i senaste utgåvan, än är de för dyra för hennes plånbok. Hon lånar dem med jämna mellanrum på biblioteket i Norrtälje. Om nätterna drömmer hon om alla böcker därhemma, och ser för sig väldiga bokbål. Böcker är lätta att elda upp, det är värre med resten av allt hon har utan att äga särskilt mycket. Framför allt äger hon ingenting som är särdeles värdefullt. Det där med att be någon välgörenhetsorganisation komma och hämta ter sig alltmer lockande. Ett höstprojekt, när hon väl är hemma hos sig igen.

Annars drömmer hon flera nätter på sistone om en gammal kärlek, som hon inte längre har någon kontakt med. Veterligt lever han, förmodligen jobbar han på som alltid förr i livet. Hon hoppas bara att han har det bra. Han har inte funnits i hennes tankar på länge, och nu flera nätter i rad. Kanske handlar hennes drömmar helt enkelt om att hon saknar den sortens kärlek i sitt liv, hon saknar sex, saknar smekningar och ömhet och omtänksamhet från en älskad man. Hennes fd äkta man är kärleksfull, han älskar henne på sitt vis – och hon honom – men det fyller inte hennes längtan.

Och i vaket tillstånd, sådant det nu är, funderar hon över vännens kommentar angående hennes ”gamla manus” – och ”den röda tråden”. Den saknas antagligen, och vad den än var eller skulle vara idag känns obekant för Agnes. Kanske kan hennes vän utveckla sitt resonemang, hon har bistått med oändlig hjälp till de sidor som kallas Agnes ”gamla manus”. En direkt fråga kan nog vara klargörande…

”Förr” spökar allt oftare. Inte för att det var bättre förr, men det var annorlunda, det mesta. Ibland känns det som om hon själv är den enda som är samma gamla gnälliga småledsna människa. Inte deprimerade längre, en förändring om den nu stämmer med verkligheten. Kanske lurar hon sig själv.2012-10-04 17.58.10.jpg

En bukett från förr.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s