Det bidde en tumme

Det där som vill skrivas, utan att riktigt stå för det – varifrån kommer den längtan? Är den för stor för den här gamla människan? Hon minns drömmen från barndomen, att kunna skriva som Astrid Lindgren, Pippi var en stor idol utan att hon visste att det ordet fanns. Bara därför att hon var stark och kunde få de vuxna att lyssna och lyda. Och hade en byrå med många, många lådor med hemliga saker i. Allt rymdes där.

Drömmen försvann, Agnes växte upp. Tack och lov fortsatte hon att läsa, biblioteken där hon bott genom livet har haft en trogen besökare. Så är det fortfarande. Just nu är det tomt när det gäller olästa böcker, men det finns säkert flera hon kan läsa om här i sommarhuset. Plötsligt får hon för sig att hon vill läsa ”De långhåriga merovingerna” av Frans G Bengtsson (hon höll på att blanda ihop honom med Fritjof Nilsson Piraten – varför har hon svårt att skilja de två åt?) – merovingerna var en kungaätt som regerade i frankerriket i 300 år, 400-700 e Kr enligt Wikipedia. Boken är en essäsamling och har stått därhemma i hennes bokhylla länge, oläst. Nu har hon kanske sålt den på Bokbörsen… Nej, en koll visar att hon fortfarande har den kvar. I morgon åker hon hem i annat ärende, då kan hon leta reda på boken för läsning.

Drömmar, vilka drömmar har Agnes fortfarande – eller vilka drömmar har tillkommit? En dröm, en önskan, är att få fortsätta att vara rimligt frisk resten av livet. Det var inget hon funderade mycket över när hon var yngre. Är det skillnad på önskningar och drömmar? Kanske är drömmar mera verklighetsfrämmande än önskningar? Önskedrömmar lär också finnas. Och dagdrömmar. Båda känns som om de just aldrig blir verklighet. Numera drömmer hon också (om dagarna, inte i sömnen) om att göra sig av med ägodelar, rensa omkring sig, göra tomt eller åtminstone tommare. Inte enbart för att barnen ska slippa när hon väl är död, också för att hon dessförinnan ska känna lite friare rymd i huset, ha lite mindre att dona med och hålla ordning på.

En dröm är att tillbringa ett par månader i lagom varmt klimat, ensam i bra boende, med tillräcklig ekonomi för att inte behöva snåla med allt – och kunna skriva, verkligen skriva. Helst några timmar varje dag, disciplinerat och med åtminstone en skiss till idé om handling och innehåll. Just nu har hon glömt vad det heter, det författare ofta skriver innan de börjar skriva. Ord trillar bort en stund, oftast kommer de tillbaka. Kaprifol är ett annat sådant ord, det kommer och går. Synopsis var det ord hon nyss letade efter.

En annan dröm är att bo vid havet. Nu bor hon vid en å, med ett litet vattenfall som hörs och stör den som har god hörsel. Hon hör bara precis lagom mycket för att veta att det är vatten som porlar mer och mindre kraftfullt, beroende på årstid. Om vintern skapas där fantastiska isskulpturer, en gång kom en säl och tog sig över den lilla bron och ner i ån igen på andra sidan – kanske på väg ut till Östersjön via ån och vattensystemet som lär sträcka sig hela vägen till Norrtälje och vattnen där.

Den här ån och drömmen om att bo vid havet känns som bilder som beskriver skillnaden mellan hennes faktiska liv och hennes drömmar. Ibland ”bidde det en tumme”…

IMG_0481

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det bidde en tumme

  1. livsglimtar skriver:

    Kram på konturlösa damen.

  2. Tanten skriver:

    Ditt språk är vackert och ditt sätt att skriva gör triviala ting intressanta. Det lilla stycket om din spegelbild påminner mig om Bodil Malmstens små berättelser. Ibland letar vi efter något och inser inte att det vi söker ligger precis framför oss.

  3. beskrivarblogg skriver:

    Tack för din jämförelse med Bodil Malmstens skrivande, jag tycker mycket om hennes böcker – och naturligtvis är det som du säger, det vi söker har vi redan nära…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s