Same, same

”Vi skriver den historia vi har att skriva varje gång, samma historia” – ungefär så läste jag häromdagen någonstans. Det är samma historia, men i olika tappning, med olika start och eventuellt slut. Olika tyngdpunkter, olika huvudpersoner. Men samma historia. Åtminstone för min del. Och ändå undgår mig den ”röda tråden”. En liten röd trådstump är barndomen, otryggheten, storasysterskapet. En annan är upplevelsen av att inte vara söt som man borde vara, inte ha lugg, ha alltför hög panna och alltför stort huvud. Mera positivt var att jag var duktig i skolan, vad det nu innebar – utom i matte.

Kanske var det en mera sammanhängande och efterhängsen röd tråd, det där att inte duga, inte vara riktigt som andra, samtidigt som jag skapade mig en bild av att jag definitivt visste om inte bäst, så mycket bra. Länge sedan.

Om ett par veckor åker jag på skrivretreat till Näsåker igen. Den här gången tar jag med mig det jag skrev när hela världen fallit samman omkring mig, när jag svikit mannen min och han lämnat mig, när jag inte visste var jag skulle bo och inte hade några pengar, när jag spelat bort vårt liv tillsammans. Och talat om det när han friade.

Jag har inte läst igenom allt det jag skrev åren efteråt, inte ordentligt, inte ens nu. En vän har hjälpt mig redigera för några år sedan och därmed skapa lite ordning i kaos. Nu har jag skrivit ut alltihop, och kanske gör jag något med det – annars är det läge för soptunnan.

Min värld ser åter annorlunda ut, en av våra söner är död, mannen min är död, jag tillbringar somrarna med fd maken i vårt (tidigare vårt) sommarhus. Det vi byggde tillsammans för drygt femtio år sedan. Vi är gamla nu. Och jag har en hund och fortfarande en katt. Molly och Vimsan.

Till helgen kommer äldste sonen och hans familj hit och fiskar kräftor i sjön tillsammans med grannen. Fd maken är här, själv rymmer jag fältet och bor i stan med katt och hund. Det blir för mycket med ännu en hund och kräftfiske etcetera. Yngste sonen och hans vän bor hemma hos mig i huset utanför Norrtälje, jag stannar i Sundbyberg över helgen, efter läkarbesök onsdag-torsdag, enbart undersökningar och rutinbesök för både mig och fd maken.

Och efterlängtad ensamhet ett par dagar.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Same, same

  1. bergalott skriver:

    Näsåker – Urkult…. är det inte lika bra att börja tänka tanken att röra på bopålarna? Så tänker jag ibland. Är det en slutstation jag befinner mig på? Ska resan vara same, same den resterande tiden?

    Men det är svårt att släppa det invanda, miljö och anhöriga som för all del inte visar så stort intresse men som i nödläge befinner sig inom armlängds avstånd.

    Jag vet inte hur det är med samma historia i olika tappningar. Det kanske är svaret på varför inga nya idéer ramlar in? Deckarstuket är i mina ögon samma hela tiden. Men nu är vi ju inte så funtade att vi vill skriva i den genren.

    Egentligen har jag alldeles tappat skriv-suget men här om dagen var jag och presenterade ”Völvan” för att den personen skulle göra en utvärdering om det går att göra om till teater. Första boken om Hubbo kom ju till efter manus, så varför inte göra tvärt emot? Teater är hur som helst rackarns roligt att hålla på med. Jag har inget behov av att stå på scenen men väl att driva igenom ett projekt till glädje åt andra.Ett riktigt bygdespel som faktiskt fattas på det berörda stället.

    Hälsa Näsåker och tala om att jag så gärna skulle vilja….

    Kram ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen – hur går det med Bamse? Nej, inte tror jag väl att jag vill flytta ända till Näsåker – har skyldigheter mot min fd man t ex här i trakterna – skrivandet ligger på is här hos mig också, deckare varken kan eller vill jag skriva (eller läsa). Vore kul om Völvan fick bli teater, nog kan du fixa till det om någon hänger på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s