Klass. En resa till lunchen.
Läser just nu spridda stycken i en bok som heter ”Vi åt aldrig lunch” av Lilian Ryd. (Hon har också skrivit Kvinnor i väglöst land.) Vi åt heller aldrig lunch, hemma, när jag var barn. Vi åt middag mitt på dagen oftast – åtminstone i mitt minne. Spännande att reflektera över klass, också skrämmande att så lite tycks ha hänt med de klasser och klasskillnader som jag någon tid i livet trodde var mera utsuddade än de uppenbarligen är. Numera är jag införstådd med att ”ränderna” förmodligen aldrig går ur. Mina ränder går aldrig ur.
Jag sörjer inte över det, men det här uteblivna klassutsuddandet gör mig vilsen. Var är mitt hemvist? Behöver jag definiera det, ens för mig själv? Börjar sent i livet tro att det nog är nödvändigt. Världen omkring mig också i det här landet förändras alltför snabbt, och inte till det ”bättre” vilken vi trodde att den gjorde länge. Vi som är fyrtiotalister och nu börjar bli gamla, med andra krav på världen och samhället än de vi hade för bara tjugo år sedan.
Det finns en tidskrift som heter just Klass – den ska jag nog börja läsa ordentligt! hemsida KLASS – Arbetarskrivare är möjligen en adress som fungerar för den intresserade.
Tack för en intressant iakttagelse! Det tog många år innan jag kunde säga lunch utan att känna mig vilse. Jag hade aldrig heller ätit lunch förrän jag började i skolan. Där hette det lunchrast på schemat, men det kallades alltid middagsrast. Först på universitetet var jag tvungen att använda ordet lunch när jag menade en måltid mitt på dagen för att mina studentkompisar skulle förstå. Men hemma åt vi middag klockan tolv och kvällsmat på kvällen. Mina bröder och mina föräldrar tittar fortfarande konstigt på mig om jag säger lunch. Eller är det bara jag som inbillar mig? Mina barn äter lunch numera, men inte när de var små. Jag står lite lätt obekvämt med en fot i varje tidsålder.
Tack för din kommentar – vi känner igen oss
Ler med hela ansiktet åt de minnen som pluppar upp av din iakttagelse.
Middagsrast hette det i skolan. Då inmundigades ett par smörgåsar och hade jag tur så fanns det pålägg. Lite mjölk i en glasflaska om turen höll i sig.
Väl hemma från skolan stod aldrig något färdigt att vare sig luncha eller middaga på. Fick ta det som fanns.
Ändå kan jag med glädje minnas tiden. Den var enkel och inga som helst funderingar om vem som hade vad eller hur någon annan hade det. En isolerad värld, tack och lov.
Inte förrns på äldre dar har jag blivit ordentligt upplyst hur viktigt det är med både frukost, lunch och middag. Jösses…
Dessa mina upplysare har under många år tjatat om detta värde. Intill den dag jag ifrågasatte deras intag av medikamenter. Ups… Då blev det äntligen tyst.
Om detta skulle jag kunna blogga men ger dig med detta en kommentar över lunchens vara eller icke vara. Klasskillnaderna är uppenbara och sprickorna i samhället djupare och djupare av det som värre är. Hua, ja!
Kram ❤
Kram på dig vännen min – i skolan hette det frukostrast, men är ju samma sak, lunch var det definitivt inte – vi känner igen varandra
Jag lyckades både få lunch hemma och i skolan, till och med mellanmål på eftermiddagen i högstadiet. Hemma åt vi frukost, lunch och middag, samma bjöd jag mina ungar på, mellanmål åts hemma efter skolan. Verkar som om vi bara åt hahaha!