Bokmässan är avslutad, det är söndagskväll och förmodligen sliter ännu människor med att demontera montrar och packa ihop pinaler. För några år sedan ville jag vara där, tänkte att det skulle vara fint att finnas i mängden av människor som åtminstone eventuellt var intresserade av böcker och skrivande. Nu vill jag inte längre, kan inte se mig i mängden, kan inte höra att jag har några tankar i allt oljud, kan inte känna längtan dit. Det är skönt.

Fortfarande vill jag skriva, ännu vill jag påverka genom mina ord, en stund till, några ögonblick till. Någon. Påminns hela tiden om hur kort livet är, hur skört. Också i Sverige, inte enbart i Indonesien där tsunamin just dödat okänt många människor och förintat städer. Det går inte, jag kan inte föreställa mig hur en hel stad kan försvinna i en enorm havsvåg. Min hjärna förmår inte. Det är jag tacksam för.

Jag nöjer mig med att gnöla över personliga tragedier, över åldrande och värkande rygg om morgonen när Molly vill att vi ska gå ut. Jag bekymrar mig över hur det ska bli med fd makens minnesutredning, ett förmodat vackrare ord för demensutredning – ungefär som när städning blev lokalvård och kalhygge något annat. Jag är så gammal att jag glömt både det ena och det andra… Och inte tjänar det mycket till att oroa sig, för något som ännu inte är verklighet. Det har jag försökt lära mig hela livet – håll rädslan stången, det du är rädd för finns ännu inte, finns bara i din oro och i din fantasi. Släpp. Andas. Du behöver inte gå omkring och le, bara ta dig igenom dagen, den här dagen också. Kanske tycka en stund att den är rätt fin, den där rosen som envisas med att blomma ensam bland sina utblommade kompisar gör ju det – tycker att den är rätt fin. Och du gläds ett ögonblick, en stund på jorden.

På teve besiktigas gamla bilar. Den här gamla kroppen har också besiktigats i sommar – först befunnen möjligt klen, senare gick den igenom – men behöver kolla blodtrycket regelbundet. Kroppen och det övriga tror sig veta att förhöjningen har att göra med stress inför livet – och döden. Den egna och de käras. Här är inte heller mycket att göra åt saken, bara att fortsätta andas, fortsätta leva det liv som ges, fortsätta. Helst frisk tills livet är slut.