Har kokt vildsvinsbog med lök och morötter, buljongen blir kålsoppa idag och köttet kanske pepparrotskött i morgon – eller så.

En liten kravlig rest av din familjekaktus står i mitt köksfönster. Den och mycket annat omkring mig påminner om dig. Saknar dig så, livet är tomt även om det är fyllt av göromål och sysselsättning av diverse slag. Tur att jag ändå kan prata med dig, berätta för dig att din kaktus fortfarande lever, att Vimsan som du aldrig träffade också har försvunnit (som Minsann, den sommaren du först var död). Du slapp sakna Minsann, du som tidigare i livet aldrig gillat katter…

Nu har jag Molly, cockerspaniel med lockig päls som allt fastnar i… Kardborrar till exempel, och något som jag klippt bort som liknade tuggummi. Hon är snäll, finner sig i att jag hanterar henne. Och jag finner mig i att mina rena lakan inte är så rena längre, när hon smitit upp i min säng efter att ha varit utomhus…

Det är inte roligt längre att laga mat. Det gjorde vi ofta tillsammans, nu gör jag det ensam, hela tiden. Även om fd maken är med i köket och diskar efter maten, så är han ingen matlagare. Han äter snällt det som serveras.

Jag har lagt på vintermattan i köket. Flanellakanen i sängen. Ditt foto bredvid sängen, du vet att jag säger god natt varje kväll. På lördag åker jag med Molly till äldste sonen och fortsätter själv till syrran i Uppsala. Hon bjuder på Jan Johansson-musik i stan, god middag och gott vin och övernattning. Hämtar Molly hos sonen och far hem till fd maken på söndagen – han får vara ensam hemma, med mat att värma.

När jag tänker på musik inser jag också att jag aldrig sjunger några snapsvisor längre, eller för den delen, dricker någon snaps. Glögg har jag aldrig gillat, men det lär finnas en GT-glögg nu – kan kanske vara värd att prova. Annars nöjer jag mig med min vanliga Dry Martini – men med Marezzo i stället för Martini. Någon whisky sour har jag inte druckit sedan du gjorde den. Ostron har jag öppnat och ätit på egen hand, men det är inte fest som det var. Ingenting är fest som det var – och ändå var det definitivt inte fest hela tiden, alltid. Tvärtom. Saknar också längtan och sorgen när vi inte drog jämnt, du levde åtminstone. Du kunde komma tillbaka, och du kom tillbaka. Nu är du tyst, men finns i mig och omkring mig.