Det är konstigt att leva och veta att du är död. I min hjärna, om det är där mitt förstånd finns, är det som om en barriär hindrar mig från att helt omfatta och ta till mig att du inte finns längre. Eller snarare att du finns enbart i mina och andras minnen – som inte liknar varandra. Jag är ganska säker på att många saknar dig, men det är bara jag som saknar dig på mitt vis.

Kanske är det den här årstidens mörker och stundande helghysteri som gör att du fattas så påtagligt. Det blir inga fler julklappsrim för min del, vare sig av mig mödosamt hopkomna eller de du skapat med viss vana vid sådant. Inga fler tokiga julklappar, ofta småsaker som fick oss båda att le. Aldrig mera den närhet vi hade om nätterna, när någon av oss kunde sträcka ut en hand och veta att den andra mötte den, också sovande. Och inte någonsin igen den kärlek och de smekningar som fick mig att gråta när jag släppte taget och gav mig hän.

Ibland, de få gånger jag befinner mig bland många människor – i stan till exempel – kan jag få för mig ett ögonblick att du kommer där. Någon har samma sätt att röra sig, är ungefär lika lång som du, har en knäpp hatt eller mössa. Men det är inte du. Ändå gläder du mig i mitt minne sådana stunder, också. Tror det skulle glädja dig med.

Liksom det faktum att jag ska äta ostron på onsdag kväll tillsammans med en gemensam vän. Det skulle du gilla, fast du skulle förstås vilja vara med. Du kommer att vara med, jag tror inte ett ögonblick att vi inte kommer att minnas dig och prata om dig. Du har en plats även i mitt fortsatta liv, utan din levande närvaro.

Och när det åter blir kallt nog ska jag göra en islykta, som du brukade göra.