Den där Agnes

20180303_190005”Var är Agnes”, undrade min vän när vi festade på ostron igår kväll. ”Hon har nog semester.” Orden for ur min mun innan tanken hann med. Är det så, har hon tagit ledigt – eller har hon försvunnit för gott? Det känns som om hon är väldigt långt borta.

Att alls skriva kostar på numera. Varken huvud eller resten vill riktigt. Jag kan hitta förklaringar – hushållssysslor, stress ö h t, snart jul (usch), mörkt och kallt. Sant alltihop. Molly som behöver komma ut titt och tätt. Just nu en blodtrycksmanschett som klämmer åt hårt på vänsterarmen var tjugonde minut för dygnsmätning av blodtrycket. Bilverkstad i morgon efter att ha varit fram och tillbaka in till stan med blodtrycksutrustningen. Snart snö och halka. Etcetera.

Agnes har kanske återvänt dit varifrån hon kom en gång. Jag vet inte var hon hör hemma när hon inte är med mig. Vet faktiskt inte om hon hör hemma någonstans alls. Kanske behövs hon inte längre. Och inte kan jag fråga henne, hon svarar inte på mina ”anrop”.

Kvällen igår var fin, det var gott att minnas vänner från förr, att prata om mannen min, och mycket av det som hänt både min vän och mig under de år som gått sedan vi sågs senast. Många år att sammanfatta på några timmar, goda timmar. Maten var perfekt, drycken likaså – champagne till ostronen (sex var) och vitt gott vin till fisksoppan/-grytan. Det enda jag möjligen skulle klaga lite på var ljudnivån, alla gäster hade högljutt trevligt. Bra service  också på Wasahof Bistro.

Samvaron fick mig också att inse hur sällan jag är utanför mitt eller fd makens hem. Hur sällan jag ser många andra människor, låter mig störas av stressen och skyndandet jag upplever att barn och vuxna ägnar sig åt. Och så här års, allt jultingeltangel och all julmusik, alla propåer att köpa och konsumera. Det mesta av allt det här vill jag inte ha, men lite stimulans från omvärlden behöver även jag. Kanske också Agnes – möjligen markerar hon att hon tröttnat på att bara vara tillsammans med mig.

Det lär visa sig så småningom. Jag tar en titt i en av de där gratisböckerna från Amazon, men inser att jag inte ids läsa ännu en roman som liknar de flesta andra som bjuds där. Namnen är olika, geografin också, men ingredienserna är förskräckligt enahanda och repetitiva. Får ägna mig åt ”Mannen i skogen” – Vilhelm Moberg – i stället en stund medan fd maken ser på teve. Molly är nöjd att vara inne ännu ett par timmar.

Kanske är det Agnes som dansar där på spiselkransen hemma i ”mitt” hus när jag inte är där?

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s