”Att du fanns var en förutsättning för mitt liv.” Ord från en sörjande mamma.
Sorg är så olika. Jag kan inte instämma i hennes ord, behöver förstås inte göra det heller. De är hennes. Men min döde son var ingen förutsättning för mitt liv, de fortfarande levande två sönerna är det inte heller. Mats var vår och andras under sitt liv. Nu är han död, men lever ännu i mig och resten av sin familj. Våra liv fortsätter ett tag till, hans har stannat längs vägen. Jag och vi andra har våra liv att leva bäst vi kan, tills de också stannar.
