Söndag, 16 december – fortfarande becksvart därute. Molly och jag tog en mycket tidig promenad idag, i lätt snöfall. Nu är klockan halv 8 och temuggen står bredvid datorn. Molly ligger vid mina fötter. Fd maken sover fortfarande och får så göra.

Har ögnat igenom FB och lyssnat till Linnea Henrikssons tolkning av en Christer Sjögren-låt – svårt att urskilja orden, men slutet var magnifikt, med kör och enbart hennes röst, inga ord. Kollat rubrikerna i kvällstidningarna, löst dagens första supersvåra sudoku i Svenskan, i DN måste man avblockera annonsblockeringen och det ids jag inte. Druckit upp det nu kalla teet. Det ljusnar något. Tyst. Skönt.

Ska ta fram linssoppa ur frysen till middag i kväll. Nej, det blev kalvlever med egenplockad svamp i stället. Nu frukost för min del.

Det snöar lite mera nu. Huset mittemot är fortfarande mörkt, inte ens adventsstjärnor lyser ännu.

”Jag fryser om dina fötter” – någon har sagt något liknande någonstans. Varför kom dina fötter i mitt huvud just nu? Stora, mjuka och välvårdade, döda, uppeldade, askan nergrävd i dina fd svärföräldrars familjegrav. Du har inte ens ditt namn där, ingen som inte vet, vet. Jag har varit där en gång, bara för att just veta. Kommer inte att gå dit igen – det är så inte du. Å andra sidan skulle släktens pompösa grav inte heller vara du, och där ville du definitivt inte hamna. Så alternativet var nog bättre. Som om du skulle eller kunde bry dig. Du fanns, du finns. Du saknas.

En tyst och ensam morgon släpper fram minnen och brist på närvaro. En hund och en sovande fd make stör inte.

Tog bort bilden färgen på havet var inte min färg…