Årets första dag, tidig hundpromenad på blöta men inte hala gator. Det mesta av isen har regnat bort under nyårsnatten. Uppfattade raketljus och lite smällar runt vad jag förmodar var tolvslaget, somnade.

Därmed har jag ingen uppfattning om läsningen av Tennyson´s dikt. Såg en skymt av ”betjänten-inslaget” på teve tidigare under kvällen – förr var det roligt med hans snubbel och tilltagande berusning, och ”same procedure as every year, James”, nu blev jag smått ledsen av att se eländet.

Funderar på att försöka få liv i Agnes igen. Hon har hållit sig undan tillräckligt länge nu. Har inte riktigt klart för mig vad hon sysslat med, men här har hon inte varit. Hoppas hon har haft trevligt, eller till och med riktigt roligt. Hon kanske kan smitta av sig på mig, som är melankoliskare än vanligt dessa dagar. Har säkert inte med bristen på regering i landet att göra, inte heller på hotbilder på många ställen i övriga världen. Handlar enbart om mig och min småputtrande ångest över mitt liv. Ännu inte över min död. Kanske kan Agnes få mig att också se allt som är fint och bra i mitt liv. Hon kommer igen småningom, kanske senare idag.

Funderar också på vad ”det” gör med mig, detta att inte känna mig hemma någonstans just nu. Att vara en gäst både här hos fd maken, i mitt fd hem med allt vad det innebär – och hemma i ”mitt” hus, en gäst hos mig själv. Det får mig att fladdra lite utan fotfäste vare sig här eller där. Och bli utan tillhörighet. Länge var det som jag nu kallar ”hemma” främmande och obekant för mig, trots att jag bodde och levde där. Nu är det hemma, men jag är sällan där.

Det är nästan sommarhimmel därute, med ulliga moln mot ljusblå bakgrund. Vinden får markiserna på huset mitt emot att fladdra, de också. Lite vårvindar känns det som, och definitivt inga köldgrader.

Jag letar efter något som gör mig glad, för att bli gladare måste jag börja med glad. Jag är frisk, fick besked för några dagar sedan att mitt blodtryck är helt normalt – efter en dygnsmätning med apparat som klämde till en gång i timmen och kollade. Så då är jag väl frisk då, det är bra. Glad vet jag inte om jag blir, men borde kanske bli. Molly ligger på rygg i sin bädd, uppfattar att jag ser på henne och börjar vifta på svansen. Hon gör mig ofta glad.

Nu har jag dammsugit, mattan i vardagsrummet är förmodligen fortfarande full av hundhår. Men nu syns de inte lika bra som tidigare – tur att ingen här är allergisk. Lite pyssel med batteribyte och dito slang i hörapparater, nu hör fd maken åtminstone ibland vad jag säger. Snart dags för nästa hundvända, även om hon för ögonblicket ligger utsträckt under soffbordet med halva kroppen i hundbädden. Som om hon förstod vad jag just skrev vände hon på sig, och tittar på mig. Ja, ja – vi ska gå ut.

Lite fusk, bilden är hemifrån mitt kök…