Måndag (som är torsdag inser jag just) halv ett har jag kört en vända i tvättstugan efter tidig morgonpromenad med Molly. På spisen puttrar en ärtsoppa som lovar gott. Och Molly har promenerat mig en gång till. Blir nor två eller tre ytterligare under dagen och kvällen.

Dessutom har fd maken beviljats färdtjänst – från första inskick till kommunen och diverse strul där, till landstingets beslut den 28 december (namnändrat till region efter årsskiftet) tog hela proceduren tre månader. Tur att han har bil och jag kan köra.

Nu väntar vi bara på en kallelse till vårdcentralen, remissen om en ny undersökning av hjärtat inskickad från Minnesmottagningen i början av oktober, i december lyckades jag få besked om att remissen faktiskt inkommit och lämnats vidare till läkare (ej namngiven), men att man tyvärr inte kunde ge något besked om tid för besök… Jag får väl gå dit och gorma i receptionen, igen. Tröttsamt, oroligt och trist.

Brist på allmänläkare är förmodligen en orsak till långa väntetider. Nu ska nyordning göra att väntetiden kortas – men genom att den som behöver läkarkontakt först ska ”besiktigas” av t ex distriktssköterskan, som därefter ska skicka vidare. Har för mig att det någon gång fanns något som hette ”vårdgaranti” – vart tog den vägen? Att döpa om landsting till region lär inte göra sjukvården effektivare.

Nog med gnäll. Fd maken är för ögonblicket ute i solen på en kort promenad med rullatorn. Och jag sitter här och tar igen mig – gillar det uttrycket, det är så konkret och bokstavligt. Tar igen mig – kanske blir jag därmed jag igen.