Blandu skulle morfar ha sagt

Kattungefabriker förbjuds i Kalifornien – bara en av alla mer eller mindre märkliga rubriker i dagens tidningar. Världen är ur led, kan ingen fixa lite ledproteser , så att mera fungerar rimligt väl – ungefär som när jag fick en ny höft? Ser ingen sådan ortoped någonstans, vi har ingen regering och tycks inte få någon i brådrasket. Vilket konstigt ord för övrigt, brådrask. En ordskapelse som stammar från brådska?

Höft och ortoped för mina tankar till kirurgen på Norrtälje sjukhus och hans härliga team. Han sjöng medan operationen pågick, ibland tror jag att jag drömt detta – men hävdar att jag faktiskt hörde honom och hans glada gäng. En helt igenom positiv och oväntad upplevelse.

Nu är det Bergman på teve igen, skymtar honom och alla lovsjungande som någon gång haft kontakt med honom – eller varit älskade. Slipper höra ljudet, men tycker det blir tjatigt när jag emellanåt kastar ett öga på bilderna. Det är lite intressant att se många skådespelare i yngre år och därefter som de ser ut idag. Många åldras vackert, andra gör det inte. Liv Ullman t ex ser amerikanskt fixad ut. Torsten Flinck och Jörn Donner var vackra, då. TF skymtar pratande och viftande med händerna, ser ganska slut ut, tycks ha svårt att öppna ögonen och se in i kameran… Och många, däribland förstås Ingmar Bergman själv, är döda. Tiden är obarmhärtig. Också mot Bergman själv, den sista bilden av honom där på teve är han gammal, och ser ut att inse att också hans liv snart är slut. Och han ler lite med sina sneda tänder. En vacker bild.

Tur att jag inte just nu sitter framför en spegel och ser mig själv. Ibland känner jag inte igen mig, vet faktiskt inte vem hon är som tittar tillbaka ur den spegel jag för tillfället använder. Vet förstås, än så länge – men har svårt att begripa. De bilder jag har av mig i yngre upplaga känns inte heller riktigt igen. De är inte så många, det har ofta varit jag som fotograferat. Och selfies har det heller inte blivit många, i alla fall inte som jag vill spara.

Vad vill jag med det här? Vet inte det heller. Fårö skulle jag dock gärna besöka någon gång i livet, liksom återkomma till Gotland. Har varit där bara några få gånger, men varit helt fascinerad av detta svenska ”utland”. Det kändes så annorlunda.

Nu är det dags för Leif GW Persson i sprängfylld skjorta att berätta om Hermann Göring och, förmodar jag, hans svenska hustru och kontakter med Sverige och svenskar. Vill inte se, borde kanske men låter bli. Försöker skriva i stället. Går inget vidare.

Idag var jag ner och handlade. När jag gick backen upp på tillbakavägen kom jag på mig med att sjunga inombords ”dra, dra min kära (vackra? starka?) oxe, det bästa du förmår” – så det gjorde jag. Jag drog matvagnen hem och uppför några trappsteg och in i hissen, tack och lov för hissen. Dra min gamla oxe ska det vara, berättar Google. Hjärnan är rolig emellanåt. På sistone har jag ofta haft andra sångramsor inombords, ”det var alla glada gossarna som slogs och tog ett glas” är en frekvent strof. Google påminner mig om att det är Povel Ramels skapelse.

Vi sjöng ofta hemma när jag/vi växte upp – schlagers kanske man kan kalla det vi sjöng. ”Högt uppe på berget finns ingen polis”, ”Vinden drar, skeppet far”, Dan Anderssons om ”färdvägar vida”, alla barnvisorna ur den där orangegulröda sångboken, ”Nisse ville sjöman bli, fara till Jamaica” till exempel. Och förstås alla psalmer som skolan fick oss att lära oss utantill. Tror inte vi sjöng dem så ofta därhemma dock.

Alla barnvisor och alla psalmer och allt annat i sångväg som jag kunde komma på sjöng jag däremot i bergen ovanför Nice, under en sejour med Richard Moss som lärare och framför allt fransmän som deltagare. Uppgiften var att sjunga så länge man hade något att sjunga, i en liten grupp där alla, en efter en, sjöng. Inget samtalande, inget som tog bort någon från det nu som skapades. Tanken var att hitta in till något i sig själv som kommunicerade något till de övriga, även om man inte förstod orden. ”Se vi gå upp till Jerusalem” övergick för min del till en klagosång, sådan jag aldrig förr eller senare sjungit. Bilder från ett terrordåd i Israel dagarna före ankomsten till Nice, meditationer, healing, samvaro med människor som öppnade allas sinnen. Allt samverkade till att jag och min röst förvandlades, och berörde både mig själv och de andra till tårar. Les Courmettes och bergen runt omkring, med vattenfall på andra sidan dalen och romerska vägrester, för alltid i mitt hjärta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Blandu skulle morfar ha sagt

  1. Viveka Seborn Roger skriver:

    Toujours dans mon Coeur! 💕

  2. bergalott skriver:

    Melankoli och nostalgi klingar ut i en melodi.
    Tänk vad du kan förmedla och att lämna texten precis som du gör – tonerna inne i mitt eget huvud fortsätter med… Hon kommer över ängarna i Sjugare by…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s