Agnes sätter fart på bloggbesöken, varför förstår varken hon eller jag. Idag sitter hon i sin vanliga fåtölj och gläds åt ljuset därute, solen som lyser och ganska halkfria trottoarer. Lätt vind. Hon funderar på vad som går att göra med de stenhårda päron hon inhandlade häromdagen, kommer inte på något. Och vad hon ska fixa till middag denna trettondagsafton. Inte för att namnet på dagen spelar någon roll, det blir ingen bal och ingen festivitas. Hon har avsiktligt låtit bli att inhandla vin.

Har just pratat med bästa vännen i telefon. Vi kom fram till att vi faktiskt inte setts på mycket länge, ett halvår säger hon, jag säger nästan. För länge dock. Hon gav mig rådet att ta upp hundburen och låta Molly vara i den några timmar – t ex när jag går till affären. Och när jag ska iväg till stan på möte. Det kan göra henne lugnare medan jag är borta. Värt att prova. Det är besvärligt att hon blir så stressad av att jag går någonstans, även om fd maken är kvar hemma. Hon mår inte bra av det, och vi gör det inte heller.

Just nu ligger en härligt avslappnad liten Molly bredvid min stol, hon sover tills hon känner att jag ser på henne – då börjar svansen röra sig. Så länge jag sitter där jag sitter, ligger hon där hon ligger.

Kallt te står på soffbordet, dags att fixa kaffe med skorpor. Jag gör te till varje frukost, dricker en kopp och fyller på, glömmer bort och låter kallna.

Inser att jag blandar hej vilt, ibland är det Agnes som skriver och ibland är det någon som kallas jag. Tur att vi är rätt lika, Agnes och jag. Orkar inte redigera om så att det blir en som står för orden, vi får dela på ansvaret. Bådas våra nätter börjar bli påfrestande. Inga problem med att somna fort, men att vakna efter några timmar och inte kunna somna om är inte kul. Definitivt otrevligt, det gäller att mantra och prata med sig för att hålla ångesten stången. Det fungerar till slut och nästa uppvaknande bistår Molly med, framåt morgonen. Idag vägrade jag öppna ögonen när hon ville, så vi var inte ute förrän runt åtta. Kyrkklockan talade om tiden. Vi morsade på Ragnar Thoursie (minnesplakett vid kyrkan) som vanligt och stretade vidare upp mot Tornparken och runt några kvarter, så att hon fick uträtta det hon behövde.

Läser någon hans böcker idag? Har Agnes eller jag läst något av Ragnar Thoursie? Vet inte, varken det ena eller andra, tror inte varken det ena eller andra. Han är nog en av de glömda. Ska kolla vad Wikipedia har att säga om honom. Jag ser en bild för mig, men när jag kollar inser jag att den bilden inte är RT. Han dog 2010, och har bland annat skrivit ”Sånger från äldreomsorgen”, som utkom 2009. Finns att köpa, bland annat på Bokbörsen.

Bilden i mitt inre var Karl Ragnar Gierow, bland annat Dramaten-chef. Varför han nu fanns i mitt huvud, anonym, men ändå. Till slut kom jag på vem det var – och Ragnar hade han ju gemensamt med Thoursie.

Fika.

Ragnar Thoursie

Författare. Född 30 september 1919 i Katrineholm, död 12 juli 2010 i Saltsjöbaden, var en svensk författare och statstjänsteman. Thoursies far var lokförare och föräldrarna var aktiva inom Jehovas vittnen. Thoursie studerade tyska, psykologi och religionshistoria vid Stockholms högskola och blev fil. kand. 1943. Wikipedia

Böcker: Sånger från äldreomsorgen, Emaljögat, MER

Nomineringar: Nordiska rådets litteraturpris