Agnes är nyfiken. Varför vill så (relativt) många läsa det hon berättar? Och vilka är människorna bakom siffrorna? När hon kollar geografin kan hon gissa sig till flera, men idag till exempel, vem i Thailand har redan hunnit kolla det senaste inlägget? Ofta önskar hon sig en liten, liten kommentar så att hon får veta avsändaren…

Hon får leva med sin nyfikenhet, på detta och annat. Och hon är glad att hon fortfarande är nyfiken, det tyder på liv. Så hon lever. Ibland kan hon få för sig att hennes tillstånd inte är riktigt liv, inte helt och hållet levande. Att det är en sådan där konstig bild av henne som sitter och skriver där i stolen (hon glömmer alltid bort vad sådana bilder heter). Hologram heter det nog, ordet dök upp efter en stund. En inbillning känner hon sig som. En skapelse som började med mamma och pappa i Avesta och som sedan pågått och förändrats genom alla åren och alla liven, all kärlek och all sorg. Och gör så än idag, snart 77 år efter begynnelsen.

Det mesta som pågått efter vägen har hon inte förutsett. Att hon till exempel skulle sitta i sitt tidigare hem hos fd maken i Sundbyberg idag, det var inget som förekom ens i hennes tankevärld för några år sedan. Nu är hon här och gör vad hon kan. För sig själv och för honom. Och Molly. Hon fanns inte heller som någon möjlighet förrän hon kom till mig. Nu är hon väldigt påtaglig.