Ledbruten

Det är visst lördagskväll och strax dags för Stjärnorna på slottet. Möjligen är Lena Söderblom stjärnan för kvällen. Hon sminkar sig just innan hon tar plats vid frukostbordet. Tror inte jag kommer att ens snegla på programmet. Även om jag inser att det nog kan ha haft sina bekymmer att vara dotter till Åke Söderblom. Alla tuggar så väluppfostrat med stängd mun, men ser också ut att äta hela tiden. Är det inte frukost så är det någon annan måltid.

Men vad ska jag annars göra. Om någon timme ska jag och Molly ut på isiga gator igen, hon glad och ivrig, jag pingvinande med broddar som jag försöker hålla koll på. Sitter de fortfarande där de ska?

Middag aväten, fryst pizza med extra allt, och dessutom extra hård botten efter gräddning i ugnen enligt föreskrift. Ok, lade till lite nystekta champinjoner – blev hyfsat. Matfantasin är obefintlig.  Fd maken åt glass till efterrätt, när han diskat – jag tog ett glas rödvin.

Sur för att jag inte kommer in på banken. Chatten säger enbart att jag ska ringa supporten. Gör det kanske i morgon om problemet kvarstår. Har nyligen förnyat mitt mobila bank-id, och det har fungerat med QR-kod (som jag inte har en aning om vad det är) tills idag. I morse OK, därefter inte.

Kroppen är trött och ledbruten efter att ha hållit balansen på isiga trottoarer och trillat i trappen därhemma häromdagen. Rumpan är färggrann, det är det minsta man kan säga. Och broddarna lever sitt eget liv, de väljer att hoppa av kängorna när de vill. Hittills har jag lyckligtvis saknat dem tillräckligt snabbt, och de har återfunnits. Och dragits på igen. Men usch vad jag är trött på att försöka ta mig fram här i stan, tacka vet jag landet. Där är det snö och skare och hala trappor, men i trappan halkar jag bara en gång, peppar peppar. En nackdel senast var att bakluckan frös fast och det var tämligen knepigt och påfrestande att få in både rullator, hundbur och hund, och resten i bilen. Det gick. När vi kom till stan hade bakluckan tinat, då  var det enklare att lasta ur allt.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s