Patricia Tudor-Sandahl  menar i en intervju att  ”åldrandet är som en långsam överraskning”. Tror orden kommer från hennes bok ”Modet att åldras”. Boken kommer i vår. En klok kvinna. Hon noterar också att åldrandet är ett faktum, men att hur vi åldras är ett val. Ibland är det kanske ett begränsat val, tror Agnes. Ändå kan vi på många sätt påverka hur vi förhåller oss till åldrandet – så länge vi lever.

Av någon anledning fastnar de där orden i Agnes. Hon känner igen den där långsamma överraskningen, som rimligen inte borde vara någon överraskning. Alla har vi sett andra människor åldras, läst om hur det kan vara att bli gammal, trott oss veta och förstå. Ändå är det en långsam överraskning, där det hela tiden kommer något dittills ovant och nytt. Inte alltid något som känns bra, ofta motsatsen.

Agnes har tjatat om sina skäggstrån så att de inte kan vara någon överraskning för någon. Ändå trodde hon aldrig att hon skulle få några, inte ens när hon bistod svärmor med att dra bort de hon hade på hakan. Nu är hon definitivt inte längre överraskad av de egna stråna, men trött på att de är så envisa.

Agnes har lärt sig att inte längre hoppa över något som helst dike. Och om hon i vår skulle få för sig att rensa i rabatten, kommer det att ske medan hon sitter stadigt på backen. De senaste dagarna har hon lärt sig att gå med broddar och för säkerhets skull dessutom som en pingvin. Beror till lika delar på rädsla att halka och ovilja att bryta gamla, hittills obrutna ben.

Ibland kan Agnes tycka att det är spännande att åldras. Hon har tid att följa processen kanske mera medvetet än förr när just tid var något som skulle räcka till så mycket. Nu måste hon inte så mycket som hon trodde att hon måste då. Att bli gammal är intressant så länge Agnes och andra i hennes närhet orkar hänga med i någorlunda form. Det är hon tacksam för. Trots att hon ibland undrar vem kvinnan i spegeln är.