Åldrande – en långsam överraskning

”Vad är klockan?” – ”Kvart över tre.” På natten.

Fd maken är uppe och påklädd. När jag surt yrvaket undrar varför vet han inte. Han lägger sig igen (utan jeansen), men vid femtiden är han uppe igen. Han har inte sovit många timmar i natt, jag något flera. Det är sorgligt att se hur orimligt orolig han är innan någonting ska hända – idag handlar det om ett läkarbesök som vi väntat länge på. Flera gånger har han också försäkrat sig om att jag hjälper honom betala på vårdcentralen, kortkoder är svåra att hålla reda på numera.

Det är ett grymt åldrande att inte längre klara av sådant som aldrig förr varit något problem. Eller att bli så stressad av allt som ligger utanför de vardagliga rutinerna. För några månader sedan retades jag med honom om att han alltid ville ha samma bröd till frukost, att ägget skulle ätas före smörgåsarna, samma finska korv på mackan och samma marmelad, möjligen ibland apelsin- i stället för björnbär-. Idag retas jag inte längre, ser bara till att försöka ordna allt som vanligt.

Vi får båda nya erfarenheter, lever ett liv vi inte föreställt oss. Tillsammans på ett sätt som vi inte heller tänkte oss, varken i början eller slutet på vår långa relation. Det är snart sextio år sedan vi träffades första gången, på Slåtterhagen på Resarö i augusti 1959. Och det är nästan tjugo år sedan vi skildes. Nu är vi här igen. Fortfarande fulla av liv, även om det inte alltid är det liv vi kanske önskat varandra.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Åldrande – en långsam överraskning

  1. tantenstanttankar skriver:

    Det är det enda man kan vara säker på, att livet inte går att föreställa sig. Det blir inte som man har tänkt sig. Jag vet inte säkert, men jag misstänker att det är bra. Tänk så mycket energi vi kunde ha lagt på att försöka förändra det som ännu inte inträffat, förmodligen helt i onödan.
    Hoppas du känner stolthet över den medmänsklighet och värme du ger din fd make när han så väl behöver det. Det är bland det viktigaste vi kan göra som människor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s