”Vad är klockan?” – ”Kvart över tre.” På natten.

Fd maken är uppe och påklädd. När jag surt yrvaket undrar varför vet han inte. Han lägger sig igen (utan jeansen), men vid femtiden är han uppe igen. Han har inte sovit många timmar i natt, jag något flera. Det är sorgligt att se hur orimligt orolig han är innan någonting ska hända – idag handlar det om ett läkarbesök som vi väntat länge på. Flera gånger har han också försäkrat sig om att jag hjälper honom betala på vårdcentralen, kortkoder är svåra att hålla reda på numera.

Det är ett grymt åldrande att inte längre klara av sådant som aldrig förr varit något problem. Eller att bli så stressad av allt som ligger utanför de vardagliga rutinerna. För några månader sedan retades jag med honom om att han alltid ville ha samma bröd till frukost, att ägget skulle ätas före smörgåsarna, samma finska korv på mackan och samma marmelad, möjligen ibland apelsin- i stället för björnbär-. Idag retas jag inte längre, ser bara till att försöka ordna allt som vanligt.

Vi får båda nya erfarenheter, lever ett liv vi inte föreställt oss. Tillsammans på ett sätt som vi inte heller tänkte oss, varken i början eller slutet på vår långa relation. Det är snart sextio år sedan vi träffades första gången, på Slåtterhagen på Resarö i augusti 1959. Och det är nästan tjugo år sedan vi skildes. Nu är vi här igen. Fortfarande fulla av liv, även om det inte alltid är det liv vi kanske önskat varandra.