Agnes vill verkligen att hennes bok ska läsas av många. Inte bara av gamla tanter som hon själv, utan också av unga kvinnor. Kanske inser någon att även hon en gång kunde få tre skäggstrån på hakan. Eller inte längre klara av att sitta på huk och rensa en rabatt. Inte cykla lika självklart som tidigare. Inte känna igen sig i spegeln, eller stirra på de där händerna som skriver. Är det hennes egna händer, eller hennes mammas. Men mamma är ju död sedan länge…

Manliga läsare av Agnes bok? Kanske, om de är intresserade av ett kvinnligt perspektiv på liv och åldrande. Sedan mannen hennes dog har hon liten personlig kontakt med mäns sätt att vara. Den som nu är henne närmast är fd maken, och han går alltmer in i sin egen värld. Också ett sätt att åldras, ett sätt som är mångas. Än klarar de sig utan samhälleligt bistånd, men det kan också bli en del av livet framöver.

Åldrandet är en långsam överraskning, skriver Patricia Tudor-Sandahl. Ett lite konstigt sätt att uttrycka saken, men det stämmer förunderligt väl. Överraskningar kanske brukar vara snabba och plötsliga, men det här att bli äldre och småningom gammal är verkligen en långsam överraskning. Någon annan har uttryckt det som att ”du dör så långsamt att du inte märker det”. Och det är nog så, vi dör långsamt så snart vi kommit till världen, lite i taget.

Men än lever Agnes, än andas hon, än sjunger hon till och med ibland. Oftast i sin ensamhet, men sång är glädje. Musik, så gott som alla sorters musik är också livsnödvändigt. Det viktigaste är dock fortfarande läsandet, brett läsande. Och förstås att själv skriva något så gott som varje dag. Än dansar hon också, ensam i köket därhemma. Än längtar hon, än saknar hon mannen sin och hans ömsinthet, hans varma mjuka händer. Än har sorgen inte förstummat henne. Än finns hon.

Fortfarande återstår att skriva boken om Agnes. Hon har diverse korta eller längre texter om Agnes vardag, om hennes glädje och sorg, frustration och middagsmat, om Molly och katter som försvunnit, om fd maken och hennes återvändande till det som tidigare var också hennes hem i många år.

Agnes kan fantisera om att hon hinner göra ett manus av alla fragmenten. Visserligen fyller hon väldigt många år på söndag, men fingrarna fungerar och huvudet också, för det mesta. Tack för resten alla ni som bidragit till min insamling till Hjärnfonden på Facebook. Målet var 400 kr – nu är summan 1145 kronor!