Agnes vill verkligen att hennes bok ska läsas av många. Inte bara av gamla tanter som hon själv, utan också av unga kvinnor. Kanske inser någon att även hon en gång kunde få tre skäggstrån på hakan. Eller inte längre klara av att sitta på huk och rensa en rabatt. Inte cykla lika självklart som tidigare. Inte känna igen sig i spegeln, eller stirra på de där händerna som skriver. Är det hennes egna händer, eller hennes mammas. Men mamma är ju död sedan länge…
Manliga läsare av Agnes bok? Kanske, om de är intresserade av ett kvinnligt perspektiv på liv och åldrande. Sedan mannen hennes dog har hon liten personlig kontakt med mäns sätt att vara. Den som nu är henne närmast är fd maken, och han går alltmer in i sin egen värld. Också ett sätt att åldras, ett sätt som är mångas. Än klarar de sig utan samhälleligt bistånd, men det kan också bli en del av livet framöver.
Åldrandet är en långsam överraskning, skriver Patricia Tudor-Sandahl. Ett lite konstigt sätt att uttrycka saken, men det stämmer förunderligt väl. Överraskningar kanske brukar vara snabba och plötsliga, men det här att bli äldre och småningom gammal är verkligen en långsam överraskning. Någon annan har uttryckt det som att ”du dör så långsamt att du inte märker det”. Och det är nog så, vi dör långsamt så snart vi kommit till världen, lite i taget.
Men än lever Agnes, än andas hon, än sjunger hon till och med ibland. Oftast i sin ensamhet, men sång är glädje. Musik, så gott som alla sorters musik är också livsnödvändigt. Det viktigaste är dock fortfarande läsandet, brett läsande. Och förstås att själv skriva något så gott som varje dag. Än dansar hon också, ensam i köket därhemma. Än längtar hon, än saknar hon mannen sin och hans ömsinthet, hans varma mjuka händer. Än har sorgen inte förstummat henne. Än finns hon.
Fortfarande återstår att skriva boken om Agnes. Hon har diverse korta eller längre texter om Agnes vardag, om hennes glädje och sorg, frustration och middagsmat, om Molly och katter som försvunnit, om fd maken och hennes återvändande till det som tidigare var också hennes hem i många år.
Agnes kan fantisera om att hon hinner göra ett manus av alla fragmenten. Visserligen fyller hon väldigt många år på söndag, men fingrarna fungerar och huvudet också, för det mesta. Tack för resten alla ni som bidragit till min insamling till Hjärnfonden på Facebook. Målet var 400 kr – nu är summan 1145 kronor!
Hoppas att du orkar och känner dig tillräckligt motiverad för att göra manusjobbet! För jag ser verkligen fram emot att läsa Agnes bok. Så här kommer lite pepp: Heja, heja!!! ❤
Varmt tack Helena, också för att du orkar bry dig – hoppas du får må lite bättre snart!
Ja, jag kommer mig – sakta men säkert. Vissa saker får lov att kosta lite mer energi än man egentligen har eftersom det är värt så mycket. Tack själv! ❤
Hjärtliga Gratulationer för din nu passerade årsdag. ❤
Den kom säkert lika långsamt överraskande som så klokt uttryckts, och lika snabbt överstånden som vanligt 😉 Eller hur?
Klart som korvspad att du får till en bok om Agnes. Den skulle jag behöva ha med mig redan idag när jag ska träffa den där samtalsgruppen med överåriga kvinnor som behöver tackla sina liv för att få det till något värdefullt. Läsa om något de känner igen och på ett sådant sätt som bara du, Margareta, kan göra. Så de så! 🙂 ❤
OK, får bli ett projekt! Födelsedagen inträffar på söndag, och är inget att fira. Kul att du trivs med kvinnorna och kul om ni får varandra att berätta för er om era liv – så tacksam för dina ord om mitt sätt att skriva!! Kram, så det så!
Aj katten, den har inte infallit ännu… ja så är det med den här långsamma överraskningsfasen som jag också befinner mig i. Har iaf kommit ihåg att beställa tid hos besiktningen av min gamla traktor. 😀 Kram
Hoppas besiktningen av din gamla traktor går bra!
Grattis!