Agnes och fd maken har just fikat, med muffins. Molly låg och väntade under bordet på eventuella smulor. Det blev inga. Nu blundar fd maken där han sitter i soffan. Agnes försöker skriva. Hon borde i stället ägna sig åt en kunds manus…

Lusten att skriva är ibland större än förmågan. Och olusten kväver skrivandet. Emellanåt samsas de två, eller snarare slåss om utrymmet i Agnes huvud och fingrar. Det enda hon kan göra då är att sätta ner fingrarna på tangenterna och låta dem råda. Hon vet inte vad det skrivna handlar om, varför hon alls fick ner de där orden. Inte medvetet i alla fall. Ingen mindfulness här. Kan en födelsedag och en ny siffra i slutet på alla åren göra henne vimsigare och mera glömsk än hittills? I så fall är inbillningens makt alltför stor. För närvarande känns det så.

Hon gillar verkligen när fingrarna flyger över klaviaturen, och välsignar fru Lindström som tvingade henne att lära sig skriva maskin en gång för mycket länge sedan på Stockholms Handelsskola. Hur många minns denna kvinna idag? Agnes tänker ofta med tacksamhet på henne, och varje gång hon nyttjar mulltoan på landet tänker hon på herr Lindström. Han var (tror Agnes) den som konstruerade den första mulltoaletten.

Nå, nu var det dagens skrivande. Vad i all världen ska Agnes göra med alla de ord hon har i diverse dokument? När måste hon ta bort allt ur sin dator och ur gamla USB-minnen, slänga de utskrifter hon har liggande, lägga de gamla dagböckerna i soporna (eller elda upp dem)? När är det dags? När kommer hon inte att klara av någonting av detta, hur länge kan hon vänta? När ska hon tala om för sig att hon fortfarande är klar i knoppen och fungerande i kroppen, och därmed kan

Photo by Pixabay on Pexels.com

göra det hon måste. Barn och andra ska inte behöva hantera hennes ord, hennes längtan och sorg, hennes kärlek och saknad.

Hon vill verkligen inte att någon, hur kär denna någon än är, ska rota i hennes gömmor, hennes skrubb som är överfull av diverse, hennes böcker. De böcker hon lagt ut på Bokbörsen får de göra vad de vill med, ett jättebokbål kanske. Övriga vill hon själv disponera så länge hon förmår läsa. Nu börjar fingrarna stillna och hjärnan ta över. Hjärnan säger att ”du babblar, Agnes” – och har rätt. Nytt spår, kanske. En annan gång.