San Fransisco och Golden Gate Park

Det brinner i San Fransisco. En gasläcka som fått flera hus att antändas.

Ibland får Agnes för sig att hon längtar tillbaka till SF. Till Golden Gate Park och den vietnamesiska restaurang där hon åt den godaste ”soft crab” hon någonsin ätit. Den enda. Hon kan längta efter den hon var då.  Och de människor som fanns omkring henne. Till Joe, Maranne, Touching Sky (båt i Sausalito), Will och Ailish, The Human Element. Andra. Encounters, hur plågsamma de än kunde vara. Oavsett om hon satt tyst eller deltog aktivt.

Hon är inte där. Människorna är långt borta, några är döda, andra lever, de minns henne som hon minns dem, men de är där och hon är här. I ett halkigt Sundbyberg långt ifrån San Fransisco och Golden Gate Park med Bookshop´en där hon fann ”If you want to write” av Brenda Ueland – en bok som kanske har med hennes skrivande att göra. Den pratade med henne där och har fortsatt att göra det, nästan åttio år efter att den skrevs. Boken står bland hennes ”skrivarböcker” i köket därhemma, och hon tar fram den ibland och läser lite i den.

Förstrött ögnar hon nu antikrundan (utan ljud) och förundras över hur alla – alla är kanske en överdrift – men många, har ögonbryn som ser ut som vinkelhakar. En kort krok och så resten perfekt ordnat över ögat. ”Alla” blir dessutom överraskade över de pinaler de burit med sig dit och deras värde, ibland positivt, ibland inte så positivt. Programmet börjar bli trist, tycker Agnes, och hon har dessutom riktigt svårt för Uppsala-antikvitetshandlarens (som hon just nu glömt namnet på) alltför expressiva sätt att hantera de han möter och deras rariteter.

Eller så är hon kanske enbart avundsjuk över att hon inte har något av värde därhemma, ingenting att stå i kö för en antikrunda med. Å andra sidan slipper hon därmed alla experternas uttrycksfulla händer som viftar hit och dit, som hon uppfattar det, vare sig de har något bra att säga eller inte. (Bra betyder att det som visas är värdefullt.)

Nu vill Molly gå ut, men Agnes försöker fördröja det en stund så att de slipper vakna så tidigt i morgon bitti.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s