Silbersky och Indiana Jones

Rastlösheten får Agnes att öppna ännu ett tomt dokument. Vad som kanske ska skrivas där vet hon som vanligt inte. Något blir det.

Just nu visas Silbersky på teve, och hon slipper tack vare fd makens hörlurar höra vad som sägs. Hon ser en gammal man, en ”terrier med en bulldogs bett” tror jag underrubriken till Tom Alandhs film sade. Tja. Han är känd, han har jobbat flitigt, emellanåt i sammanhang som för Agnes verkat suspekta. Antagligen tjänat massor med pengar. Nu är han trött, ryggen är böjd, men han hänger i. Undrar vad som driver honom? Kanske kan Alandh berätta det, i så fall lär Agnes väl få läsa om det i pressen. Där skymtar också en ung Henning Sjöström med hustru (som benämns fd jurist i bildtext, trodde inte ”juristskapet” gick över), liksom Astrid Timander och den unge Leif Silbersky. Leif GW Persson ryms visst också där. Jan Guillou. En annan värld, och ändå samma gamla.

Tillbaka till Agnes värld. Den är för ögonblicket lugn och stillsam. Om en stund ska ännu en hundpromenad företas, men hon vill gärna vänta tills det är absolut nödvändigt. Så slipper hon kanske väckas av en kissnödig Molly alltför tidigt i morgon bitti.

Alla de där oskrivna orden Helen W L påminde om, de sprattlar i Agnes sinne. Gör henne nyfiken, ger henne rent av skrivlust – de må skrivas, hon har inte längre omätbart lång tid att slösa bort på icke-skrivande. Hon ägnar fortfarande alltför stor del av sin resterande tid till att inte göra/skriva någonting. Det där eviga väntandet som är så välbekant, det tar ännu stora tuggor av hennes liv. Utan att hon kan uttrycka vad det är hon väntar på. Det är inte döden, den får vänta alldeles på egen hand. Inte är det någon frälsare av obekant slag heller. Och inte tror hon längre att hon ska bli lycklig, veta vad hon vill bli när hon blir stor, särskilt mycket gladare än hon ibland är, rikare, vackrare eller vad hon nu någon gång kan ha väntat på.

Lika fullt väntar hon. Kanske på de där oskrivna orden, antagligen på dem. Det här får ses som jakten på de oskrivna orden, inga diamanter och ingen …. Jones, vad han nu hette. En fördel med att bli gammal är att det är tillåtet att glömma, till exempel namn. Ibland dyker de upp oombedda, så icke den här gången. Google talar om att Agnes menar ”Indiana Jones”.

diamond

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s