En ny dag, med en fantastisk perfekt full måne fortfarande på himlen under morgonpromenaden med Molly. Nu är himlen blå, och det blåser lite. Molly sover vid sidan av Agnes fåtölj, frukostgröten med hemgjort äppelmos är äten, tekoppen står som vanligt och kallnar.

Snart är det mars, och april, och vår på riktigt. Törs inte riktigt tro på temperaturerna just nu, de signalerar värme, ”men än är det vinter kvar, säger mor” eller hur sången i den orangea sångboken gick. Barnen ville gå utan strumpor och skor. Agnes är nöjd med att kunna gå med både strumpor och skor, och inte behöva de älskade islopporna. Åtminstone inte just nu.

Ljuset är här nu, det kan nog inte mera vinter förstöra. Agnes inser hur viktigt det är, och vad avsaknaden gör med henne. Hon får alldeles för lätt att deprimera sig, försumma att se de glädjeämnen som finns i hennes närhet, låta sig dras med av mörkret. Nu vaknar hon utan att genast vilja gömma sig under täcket, med en försiktig förväntan på ännu en dag, en levande dag. Den kanske blir jobbig, hon kanske kommer att morra och kverulera, men hon lever. Att vara full av liv är ibland inte så kul, inte alltid det som kallas lycka. Ibland ett rent elände, som ändå ska levas och kännas och hanteras. För ögonblicket mindre elände och mera glädje, försiktig sådan.

En dag i taget, ett ögonblick i sänder. Månen får ni föreställa er.