Picasso?

Tio minuter över sju, mörk kväll utanför fönstren. Molly ligger bredvid Agnes stol, fd maken sitter i soffan och väntar på att Rapport ska börja. Roslings bok ”Factfulness” väntar på fortsatt läsning, men inte just nu. I stället kommer hon plötsligt ihåg vad stället i bergen ovanför Nice heter – Les Courmettes. Det hittade hon inte i sitt huvud, när hon för ett par timmar sedan skrev några ord om sitt sjungande där. Kunskaperna finns någonstans i hjärnan, men vill inte alltid komma fram när de efterfrågas. Hon är nöjd så länge hon kommer ihåg det hon vill komma ihåg, även om det tar en stund innan minnet dyker upp.

Det är skönt att slippa höra Rapport. Fd maken har sina hörlurar på och ljudet ut är avstängt. Ibland kastar Agnes en blick på teven, just nu står Ylva Johansson och läser innantill, dessförinnan var det någon inslag om Försäkringskassan, Skatteverket och en stackars sjukskriven människa som kommit i kläm. Och Sara Danius som nu slipper Akademien, och har accepterat ett rimligt avgångsvederlag. IS-svenskar och deras barn, en justitieminister som föreslår en särskild tribunal för IS-krigare, när internationella domstolen i Haag finns och är till för just den typ av brott som det här handlar om.

Hon tar tillbaka sina ögon. Vill inte låta sig engageras i något av alla de eländen som skildras. Det räcker att läsa rubrikerna i de sk kvällstidningarna och kommentarer till inlägg på Facebook. Hon blir överbelastad. Vill bara sitta i lugn och ro med fingrarna på datorn, få ner några ord emellanåt och ibland överraska sig själv. Hon är ingen disciplinerad skrivande människa, har för det mesta ingen idé om vad hon ska skriva eller varför. Ofta blir det oinspirerat trams, någon gång fragment av klokskap.

Hon skriver för att tala om för sig att hon finns. För att ta reda på vad det är som rör sig i henne, just den här stunden. För att kanske ge Agnes en historia som åtminstone delvis är en annan än den länge varit. Hon har respekt för sina berättelser om det liv hon levt, men hon inser också att mycket är en ständigt repeterad historia som inte måste vara sann, i evighet, amen.

Någon, Picasso?, lär ha sagt att ”det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Något åt det hållet är hon kanske på väg att formulera, åtminstone för sig själv. Ordet ”barndom” kan med fördel bytas ut mot ”liv”.

lines on whiteboard

Photo by Martin Péchy on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s