Pitch?

Pitch, kanske, men inte hissvarianten på 3 sekunder…

Gammal, ”kvinna, 77” som det brukar stå i rubrikerna, ensam, frisk (hör dåligt), rörlig, kör bil, klen ekonomi p g a tidigare spelmissbruk, dricker vin och Dry Martinis när kassan tillåter, skriver när hon vill och kan. Vill också ha kärlek och närhet, och intellektuellt utbyte med en annan levande människa/man. Vill tro att det är möjligt, men vet inte hur…

Början:

För närvarande bistår hon sin fd make i hans tilltagande demens –  hon är hushållerska. Handlar, lagar mat, tvättar något mest varje dag, städar, följer med på läkarbesök etc. Bor så gott som hela tiden i hans hem, som en gång också var hennes. Huset hon hyr för egen del besöker de någon gång var eller varannan vecka. Idag handlar det om lojalitet och ett långt äktenskap, även om de skildes för snart tjugo år sedan. Gemensamt liv, söner, barnbarn.

 

”Mannen hennes”, kärbo, sambo, särbo, är död sedan snart tre år. Officiellt levde de tillsammans ungefär tio år efter bådas skilsmässor. De har en lång annan historia, de senaste åren ”av och på” på grund av hennes svek och spelmissbruk, som också kostade hans pengar och tillit … Den sista dagen han levde pratade de kort i telefon ett par timmar före den andra infarkt som blev hans död. På morgonen samma dag hade han ringt henne och frågade efter telefon till ambulans. Hon fick tag på hans söner så att de kunde besöka honom, själv var hon för långt borta. När han var död skrev hon om saknad och längtan, om kärlek och bristande tillit, om ömsesidigt behov av den andra under de år de inte fanns eller fanns sporadiskt för varandra. Hon skrev.

 

En son av tre är död, han dog för snart fem år sedan, i en bilolycka ute på landet där han och fd maken bodde tillsammans. Sonen kämpade med sin alkoholism. Och var nykter när olyckan hände. Bilen rullade ner från backen vid sommarhuset och krossade honom mot en tall. ”Det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad” var fd makens/pappans ord när han ringde henne. De, hans bröder med hustru och söner, hans fd hustru och dotter, alla möttes på sjukhuset. Mats var död, hade barmhärtigt nog avlidit omedelbart, han var kall när hon smekte honom. Han var fri. Bara hon och hans pappa såg honom, de andra ville/orkade inte. Hon skrev.

Mitten:

Hon har precis fått ett manus antaget, har förlagsavtal och vet just inte vad alltihop innebär. Boken handlar om hennes spelberoende och spelmissbruk, och ska komma till hösten. Texterna skrevs under de fyra år som var de djävligaste hittills i hennes liv, och ska bearbetas av henne och en redaktör. Nu ska texterna bli allas egendom, allas som vill läsa. Skrämmande och bra. Kan kanske få någon att låta bli att börja spela, trots all lockande spelreklam.

Fotografering porträtt och helfigur, om tre veckor – vad ska hon ha på sig? Hon har dåligt med passande kläder. Ska hon le eller låta bli? Håret? Syns de trasiga naglarna? Och alla hennes rynkor och skrynklor. Hur gör man?

Har hon något svar på frågor som ”hur kom det sig att…?”, ”hur kunde du”, ”hur hade ni det innan”? Får hon vara glad att hon inte är fast i missbruket längre? Kan hon göra troligt att det faktiskt var skrivandet som hjälpte henne att ta sitt liv tillbaka? (Och stödet från familj och trogna vänner.) Återfallen, ska de döljas eller bekännas? Skammen, är hon så fri från den som hon försöker få sig att tro? Skulderna tar Kronofogdens skuldsanering hand om, i oktober avslutas den femåriga processen – vad det nu innebär i praktiken. Det som återstod av pengaskulder var sådana lån som hon inte ens skäms för att hon fick beviljade. Då, när hon var spelgalen.

Och varifrån kom egentligen Agnes, som nu varit hennes alter ego några år, i bloggen till exempel. Ibland är det ”jag” som skriver, ibland Agnes. Ingen distinkt skillnad på skriverierna, bara möjligen lite olika perspektiv. Förmodligen bara mera av samma. Att en sondotter till mannen hennes heter Agnes har inte med saken att göra, mer än att hon så länge hon fick gillade sondottern.

Numera finns ingen kontakt med den släkten, den bröts när hennes svek och spelande blev allmänt känt. Äldste sonen till mannen hennes ringde och berättade om pappans död först dagen efter, det var det sista samtalet. Hon gick trots allt på begravningen när hon letat fram annonsen på nätet, i sällskap med vän, systrar och son med sonhustru. Plus en röd pion och en granruska att lägga på hans cowboy-kista. Hon neg inte inför kistan, det gjorde hans fd hustru. Släkten såg inte Agnes, men hon såg dem, ena sonen fick en blick som enbart sa ”jag är här”, en sondotter tuggade tuggummi och hade farfars hårspänne i sitt långa hår. Det liknade spännet Agnes själv bar den dagen, han har gjort båda.

Veckan före sin död hade han födelsedagskalas för släkt och vänner. Agnes valde att inte vara där, men hade bistått med städning och diverse inför festen. Lånat ut pajformar och lite annat. Hon skulle ha åkt dit och städat efter festen, när han ringde och ville veta numret till ambulans. Städning och pajformar fick någon annan ta hand om, hon slapp. Det händer att hon letar efter just de formarna i sina skåp, tills hon kommer ihåg.

 

Slutet:

Kan hon förlika sig med att de här åren i slutet av hennes liv kanske inte intresserar någon annan? Hon tror nog att några läser hennes bok av nyfikenhet, de som vill veta vad som hände med henne och honom. De som tror att de redan vet. De som kände någon av dem en gång.

Kan hon få sig att acceptera om ingen vill älska den hon är idag, 77 år, gråhårig både här och där och skrynklig rumpa. Hon har ingen katt längre, men är fodervärd åt en krävande 11-årig cockerdam med envisa vanor. Hon har förmodligen själv också envisa vanor, till exempel krav på ensamhet i tänkbar tvåsamhet. Hon behöver sig själv, bara sig själv, ibland.

person holding pink paint bucket pouring on black container

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Hon vill fortfarande älska och älskas, vill smeka och smekas, bli bokstavligt hänryckt, igen. Mannen hennes skämde bort henne. Finns hans like som ändå är en annan människa? Kan hon som är sig själv, igen, lära sig leva i en obekant relation? Kan hon åter skapa den tillit som kärlek kräver? Och leva så länge hon får, med den sorg kärleken skapar? Picasso tillskrivs uttrycket ”det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom” – är det för sent för Agnes att ha ett lyckligt liv?

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Pitch?

  1. bergalott skriver:

    Fantastisk pitch ❤ Det blir något att bita i 🙂

  2. Medieskugga skriver:

    Väldigt rakt, personligt, tänkvärt och fint inlägg.

  3. Lena Tsouloupas skriver:

    Sa bra och personligt.Boken kommer att bli mycket speciell.Kram Lena.

  4. Viveka Seborn Roger skriver:

    Det här var så fint skrivet Margareta. Verkligen så fint. ❤️

  5. livsglimtar skriver:

    Det här är vad jag kallar skriva, rakt, naket och levande. Du kan Du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s