Levde hon en dröm, eller drömde hon ett liv?

Just nu undrar Agnes vad hon egentligen levt för liv hittills. I sjuttiosju (eller hur räknar man, sjuttiosex eller sjuttioåtta) år har hon funnits på jorden, hon har bråkat sig igenom barndomen, tagit sig hemifrån genom att gifta sig ”för tidigt” och få lov att gå till Kungs, fött sina tre söner, jobbat heltid, fått barnbarn och begravt en son, skilt sig från barnens pappa, varit sambo med den hon menar att hon älskat länge, svikit honom genom sitt spelmissbruk, varit ensam (definitivt inte ensastående), överlevt även hans död och är nu tillbaka hos fd maken och barnens pappa, som hans stöd och hushållerska…

Hur verkar det livet för den som inte levt det? Hur verkar det för Agnes? Har hon levt, lever hon? I Bergets skugga, uppföljaren till Shantaram av Gregory David Roberts, finns en mening som fastnat i henne: har hon levt en dröm eller har hon drömt ett liv?

Inte meningslöst, men tämligen ogenomtänkt, inte särskilt medvetet och fokuserat. Mera det som händer, det händer. Och det gjorde det. Nu också, fd makens tilltagande demens är inget något av dem räknat med. Åldrandet är en långsam överraskning menar Patricia Tudor Sandahl. Agnes kan bara instämma, åtminstone i överraskandet.

Varje morgon talar Molly om för henne att det är dags att dra på sig kläderna och gå ut. Molly är också en överraskning, inte planerad, men älskad och ibland frustrerande påstridig. Hon har sina behov som inte alltid stämmer överens med Agnes egna. Hon kom till Agnes när hennes familj inte längre kunde ha henne kvar. Agnes äldste son menade att morsan kunde ha glädje av en hund – och han hade rätt, åtminstone för det mesta.

Agnes katter har försvunnit, först Minsann och senare, efter Molly, Vimsan. Den ena på landet, den andra hemma utanför Agnes hus. Bara borta. Agnes hoppas (mot bättre vetande) att de hittat nya hem, att de fortfarande mår bra och att de slipper hundar i närheten. Ingen av katterna kunde förlika sig med hund, Minsann var rädd för sonens hund, Vimsan för Molly. Hon kan sakna sällskapet av en varm liten kattkropp i sängen, en katt som lägger sig tillrätta längs ryggen eller in vid knävecken. Och hon kan sakna kattens egensinnighet, och vägran att rätta sig efter en människa, vem det vara månde.

Och allt det här är enbart ögonblicksbilder, fragment av ett liv. I morgon kan allt vara annorlunda, ingen vet något om det i förväg. Som tur är.

För en stund sedan var hon och Molly ute i kvällen. Runt noll, duggregnet hängde i luften. Det kanske är vår. Ännu en vända ut i kväll innan det är dags att sova, för hund och för människa.

backlit blur close up dawn

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s