Ofta vill hon göra något, utan att veta vad. Kanske måla utan att kunna, kanske bara forma något med händer som sedan några år liknar hennes mammas. Händerna är gamla, knotiga och fläckiga med kraftiga ådror. Agnes har också naglar som hela tiden går sönder si eller så, hon minns inte om hennes mamma också hade det. Men hon vet att hon inte känner igen sig i sondotterns gelnaglar (hon har frågat, det heter så) och att de förskräcker henne lite genom det hon bedömer som oanvändbarhet.

För ögonblicket sitter hon i fåtöljen och velar. Hon tar en klunk ur vinglaset, sneglar på Julian Barnes´ bok Citronbordet, och hörapparaterna, som ligger på bordet bredvid henne. Där ligger också kostnadsberäkningen från tandläkaren, hon har inte kollat detaljerna. Lika bra att låta bli, hon kan inte göra mycket åt det annat än betala vartefter som något görs.

Dagen har använts till tvätt i morse, hundpromenader och matlagning, korrekturläsning därefter. Hon är klar med det hon hittills fått från redaktören, mera kommer till helgen. Nu vill hon ha flera uppdrag, hon har utrymme och tandläkarräkningar kostar…

Det kliar i de där gamla fingrarna, och de ställer in sig på tangenterna på datorn, skriver utan eftertanke eller avsikt, flyttar sig fram och tillbaka, sliter lite på alla bokstäverna, skapar ord. Hon ler åt sig själv och sin, inte oro, men inte heller fridfullhet. Finns det ett ord som säger vad det är hon upplever just nu – lust att röra sig, vilja att göra något annat än det hon gör, förhoppning om att någonstans på något sätt hitta lugn, stillhet, varsam närvaro i just detta ögonblick. Vara stilla utan önskan om något annat, vara nöjd med det som är. Vara i det som är. Hon vet inte.

Photo by Burst on Pexels.com