Har försökt komma igång med flödesskrivande för hand i min fina stora skrivbok. Får inte till det. Antingen är jag för ovan numera att skriva för hand, eller så är skrivboken alltför fin, och alltför oskriven…

Boken är en present från yngsta syrran då när jag var som ledsnast efter spelmissbrukskraschen. På framsidan åker Rvd Dr Robert Walker skridskor på Daddington Loch 1795. Oil on canvas av Sir Henry Raeburn. Skridskoåkarens blick är fäst på någonting fjärran, armarna har han i kors över bröstet. Hatt på.

Det blir inte många rader innan jag tröttnar på handskrivandet. En undran faller mig in – är det stor skillnad på att flödesskriva för hand jämfört med att använda datorn? Och skillnad på att göra det nu i stället för i november i NaNoWriMo?

De 50 000 eller så ord jag hittills presterat några år i november kan inte kallas manus. Texterna är inte strukturerade alls, har ingen synopsis eller urskiljbar handling, ingen början, mitt eller slut. De är enbart en mängd ord, flödesskrivna. Jag har inte läst igenom alla sidorna för att se om där finns något av någon sorts värde, något som kanske kan användas annanstans. De har fungerat som alla mina ”dagböcker” från förr, ord från vardagarna, tankar, glädjeämnen någon gång, ledsamheter oftare. Deprimerande läsning det lilla jag läste när jag bläddrade i dagböckerna för några år sedan. Fortfarande spar jag dem i en stor kasse, kanske borde jag fråga mig varför. Och svara på frågan.

Till detta kommer alla dokument i USB-minnen och här på datorn, i moln eller Dropbox. När det blir dags för den där döstädningen, och städerskan ännu förmår städa, får hon nog se till att tappa dator och minnen i en djup sjö någonstans, eller varför inte via Finlandsbåt en mörk natt på Östersjön.